7 augusti 2014

"Man måste göra upp­offringar"

En fuktljummen försommar­dag i Falkenberg. Mellan spelarmöte och eftermiddagsträning tar Henrik Larsson en entimmesfika med Magasinet Fotboll. I ena änden av FFF:s långa styrelsebord serverar han kaffe i pappmugg och småkakor med chokladfyllning.
Efter några månader som allsvensk tränare säger han:
– Jag älskar att vara tränare. Det är det näst bästa. Näst efter att vara spelare. Känslan att vinna är densamma, men under matcherna är det mer nervöst som tränare.

När VM spelas i Brasilien är Erik Hamrén expertkommentator. Och de svenska lands­lagsspelarna får nöja sig med att se VM-matcher på tv.

Sverige har missat två VM i rad. Hur ska vi bryta trenden och gå till slutspelet i Ryssland 2018?
– Det jag tänker på framförallt är tryggheten i vårt spel. Finns den? Känner spelarna att de har råd att misslyckas? Eller är de rädda för att göra misstag så att det knyter sig? Svårt att säga. Det har varit en lång debatt om mittbackarna. Det måste vara ett stort minuspsyke för mittbackarna att spela landskamp.

Hur menar du då?
– Det är hårt tryck på mittbackarna. Många hävdar att de är problemet. Men det är inte så enkelt. Det är helheten som inte har fungerat. Man försvarar ju med hela laget. Visserligen har det blivit alldeles för många baklängesmål på fasta situationer och inlägg. Där får man väl titta lite på positioner, men man måste också se på vad som händer längre upp i banan. Kunde inlägget ha blockats? Var skedde bolltappet?

Saknar du det trygga försvarsspel som ofta fanns under din tid i landslaget?
– Jag är uppvuxen med att Sverige alltid har varit bra på att försvara. Vi har varit mindre bra på att anfalla men ändå kommit till avslut. Jag tror att tryggheten ligger i att kunna försvara sig. När jag spelade i landslaget var vårt problem istället att få upp tillräckligt med folk i anfallet och att föra matcherna. Visst, det är väl kanon om man kan föra matcher, men var ligger Sverige i världsfotbollen? I dagsläget har vi bara en världsstjärna. Det är en sak att föra spelet mot Kazakstan eller Luxemburg, men ska vi verkligen göra det mot de stora nationerna? Jag beundrar självförtroendet att försöka, men ibland måste man kanske vara lite ödmjuk och inse vilka man möter.

Henrik Larsson tystnar ett ögonblick och funderar.
– Jag är ingen som ska sitta och lära ­Hamrén vad han ska tänka på eller hur han ska göra. Han har varit tränare betydligt längre än jag och han måste göra de val han tycker är riktiga för att nå resultat. Å andra sidan har jag varit fotbollsspelare på hyfsad nivå, och jag är kanske lite mer realist.

Om vi ser det i ett vidare perspektiv – hur ska Sverige få fram fler bra spelare som på sikt ger ett bättre landslag?
– Det är märkligt att man nu har valt att åka till Belgien och kolla. I år är belgarna med i VM, men innan dess missade de fem raka mästerskap. Nu har de fått fram en bra generation spelare och små länder är generarationsberoende. Det går upp och ner. Vi har haft en generation fotbollsspelare som tog brons i VM 1994, säger Henrik Larsson och fortsätter:
– Du har din Thern, du har din Ljung, din Ravelli, Patrik Andersson, Jocke Björklund, ­Kåmark och Brolin. Du har Ingesson, Dahlin och Kennet. Du har allihopa! Varför är ingen av dem involverad i svensk fotboll? Ja, Roland ­Nilsson har blivit pojklandslagstränare – först nu!

Larsson frågar:
– Varför sitter ingen av alla dessa i en kommission och tittar på hur vi ska förändra svensk fotboll, så att vi kan ta oss till mästerskap och få spelarna att vara bättre förberedda när de kommer ut i Europa? Det är otroligt synd att vi inte har tagit vara på deras kunskap. Har förbundet inte velat det? Eller har frågan inte ens kommit upp? Jag vet inte.

Skulle du själv vara intresserad av att bidra med din erfarenhet?
– Det är klart att jag skulle tycka att det vore intressant eftersom det handlar om svensk fotboll. För mig ligger det ingen prestige i detta. Det handlar om att vi ska få ut det bästa möjliga. Vi ska kunna kvala in till mästerskap och ta oss förbi gruppspelet i alla fall. Det tycker jag att man kan ställa som krav.

En sak Henke pekar på som viktig för landslagets framtid är att unga spelare stannar kvar längre i Allsvenskan.
– Många flyttar utomlands alldeles för tidigt. Vi behöver få dem att bli stjärnor i Allsvenskan innan de sticker. Då ökar också deras chanser att lyckas bättre i Europa.

Men går det att hålla kvar dem utan mer pengar?
– Nej, det gör det inte. Och hur kan vi då göra? Nu får jag väl en massa kritik för detta, men någonstans kanske vi skulle kunna införa en form av artistbeskattning som gör att spelarna kan stanna längre här. Det är ju för pengarna de flyttar. Okej, folk tycker att fotbollsspelare redan är så jävla bra betalda för att hålla på med sin hobby. Varför ska de ha det lättare än Svensson som jobbar på fabrik? Men för att svenska folket ska få glädja sig ­under de stora mästerskapen, då kan ­förändrade skatteregler vara en väg att gå.

Henrik Larsson har varit en föregångare med att betona vikten av att äta rätt, sova tillräckligt och att träna rätt.
– Att vara professionell fotbollsspelare innebär de där sakerna. Man måste göra upp­offringar för att orka leverera. Inte bara en bra insats, eller två – utan år efter år. Jag ser en förändrad inställning hos många yngre. Jag vet inte om det kommer från samhället eller hemifrån, men så fort det börjar bli lite jobbigt skiftar de spår och provar något annat i stället.

Vad var du själv tvungen att välja bort i livet?
– Det är många julaftnar och nyårsaftnar som jag har varit på hotell med laget i stället för hemma med familjen. Jag har missat födelsedagar och bröllop, även när min bästa vän gifte sig och jag skulle varit bestman. Jag hade en bror som förmodligen hade behövt ha mig hemma som stöd mer än vad jag var. Det är en massa saker.

Som spelare var du på den absoluta toppen. Är det dit upp du siktar som tränare också?
– Ja.

Nyligen sa Lars Lagerbäck till Viasat att han ser Henrik Larsson som en framtida förbundskapten.
– Jag skulle vara intresserad – beroende på var jag befinner mig i min tränarkarriär – om jag någon gång i framtiden blir tillfrågad. I dagsläget skulle jag säga nej. Nu vill jag jobba med spelare på daglig basis för att skapa mig den erfarenhet som krävs för att ta ett så stort uppdrag, om det skulle hända.

Efter en sekunds tystnad lägger han till:
– Det är inget enkelt arbete att vara förbundskapten. Det är väldigt svårt, för det finns många experter där ute. Jag pratar inte bara om journalister, utan om alla som bor i Sverige och tittar på landskamperna. Då gäller det att ha kött på benen.

Artikeln hämtad från Magasinet Fotboll # 2 2014.