2 oktober 2014

Damblues

Redan som 16-åring bestämde sig Elisabet Gunnarsdóttir för att bli damfotbollstränare. Hon gick kurserna som krävdes för att nå målet hemma på Island, lotsade sedan Valur till fyra isländska mästerskap innan hon 2009 flyttade till Kristianstad.
– Mitt mål var att komma till Sverige, där förutsättningarna för att bedriva damfotboll på elitnivå är bättre, säger hon.

Elisabet Gunnarsdóttir är inne på sjätte säsongen med Kristianstad.Väl på plats i Skåne fortsatte Elisabet Gunnarsdóttir att utbilda sig, men hon stötte rätt omgående på patrull.
– Vi var ganska få tjejer på kurserna och vi räknades egentligen inte alls. I stället sa instruktörerna att "det är så här och så här ni ska göra, killar". Det tror jag fick en del tjejer att ge upp och sluta.
– Själv visste jag hela tiden vad det var jag ville hålla på med, så därför jobbade jag ännu hårdare. Vi tjejer måste tyvärr göra det, vara lite bättre, för att bli accepterade.

I dag är Elisabet Gunnarsdóttir inne på sin sjätte säsong som huvudtränare för Kristianstads DFF och hon är, precis som 2009, den enda kvinnliga tränaren i Damallsvenskan.
– Det är inte så kul, om jag ska vara ärlig. Jag är ute på en del konferenser, men där är det ju bara män. Det hade varit roligt om man hade kunnat utbyta tankar och åsikter kring sitt yrke med andra kvinnor.

När Elisabet Gunnarsdóttir jämför hur det är på Island, säger hon att det är stor skillnad, att det där finns betydligt fler kvinnliga tränare på elitnivå.
– Jag tror att det beror på att de har fler förebilder. På Island har det ganska länge varit vanligt att kvinnliga elitlag tränas av kvinnor.

Elisabet Gunnarsdóttir tycker att Svenska Fotbollförbundet arbetar bra med frågan, och att det är kvinnorna själva som verkligen måste visa att de vill.
– Det är ett stort ansvar att vara huvudtränare för ett elitlag, men jag tror att man måste göra som jag gjorde. Börja i liten skala på lägre nivå och sedan successivt arbeta sig uppåt. Finns bara intresset och den rätta viljan kan man komma långt.

Just Kristianstads DFF har uppmärksammat problemet och kommer 2015 att sjösätta ett ledarskapsprojekt för att få fram fler kvinnliga ledare på elitnivå.
– Det är inte enbart fotbollen som har för få kvinnliga ledare, det gäller ju i princip för alla lagbollsporter. Vårt mål är att få fram fem kvinnliga ledare på elitnivå inom fem år. Kursen är på ett år och intresset för den är stort, säger Elisabet Gunnarsdóttir.

Hanna Höckert spelade på elitnivå med Öster 1998–2004. Efter avslutad karriär debuterade hon omgående som tränare i Hovmantorp. 2008 gick hon SvFF-kursen "24 karat", en satsning på att utbilda damelitspelare till tränare, och blev tränare i sin forna klubb Öster som då låg i Elitettan.

Hanna Höckert suckar tungt när Magasinet Fotboll ber om hennes åsikt kring varför det är så få kvinnliga tränare på elitnivå i Sverige.
– Den frågan har jag fått och besvarat tusentals gånger, säger hon och skrattar ansträngt. För det första tror jag att det handlar om tradition och att vi har för få förebilder. För det andra handlar det om ekonomi, att det inte har gått att försörja sig som damfotbollstränare.
Hanna Höckert tar exemplet när hon själv tränare Öster.
– Jag var anställd av klubben på 50 procent, och det räcker ju inte för att kunna försörja sig.

I dag är Hanna Höckert gymnasielärare. Hon tränar dessutom Växjö DFF:s a-lag, som ligger tvåa i sin division 1-serie och har ambitionen att ta sig upp i Elitettan.
– Det är fullt upp hela tiden. Utöver mitt ordinarie jobb är det träning fem-sex dagar
i veckan plus match, dessutom jobb både före och efter träning och match. Jag har en viss ersättning från klubben, men den skulle jag aldrig klara mig och min familj på.

När Magasinet Fotboll når henne ska dottern spela match, samtidigt som Hanna Höckert ska ta hand om kioskverksamheten.
– Det är jobbet och fotbollen – något annat hinner jag inte med, säger hon.

Hanna Höckert anser avslutningsvis att frågan om hon vill bli allsvensk tränare en vacker dag är hypotetisk. Men hon tror ändå att det kommer att bli fler kvinnliga tränare på elitnivå framöver.
– Det är skittråkigt som det är nu, men det här gäller ju egentligen inte bara för damfotbollen. Så här ser det ju ut i samhället i stort, att det är män som styr. Men nu när damfotbollen har växt sig större och det har kommit in mer pengar i sporten hoppas jag att fler kvinnor verkligen vill satsa.

Lilie Persson tror att fler tjejer som spelar i dag, eller just har slutat spela, kommer att satsa på tränaryrket.Lilie Persson är assisterande förbundskapten för damlandslaget, och känner igen det Elisabet Gunnarsdóttir och Hanna Höckert berättar om.
– Så här har det sett ut sen jag började för hundra år sen. Man jag är envis, jag ger inte upp. Förr eller senare kommer det andra och bättre tider.

Lilie tycker att SvFF är på rätt väg med satsningen på "24 karat". Hon känner till att ett flertal distrikt har dragit i gång liknande projekt och hon uppmanar föreningar runt om att göra detsamma.
– Det krävs att vi gör riktade insatser.

Ta de tre stora Stockholmsklubbarna, AIK, Djurgården och Hammarby, som exempel. Tänk vilka spelare som har passerat revy där genom åren och vilken kunskap och erfarenhet de sitter på.
– Min uppfattning är att klubbarna måste fråga tjejerna om de är intresserade av tränarjobb, annars tror jag inte att det blir något. Tjejerna tar knappast själva initiativet eftersom de vet hur det har sett ut och fortfarande ser ut.

Lilie Persson tror att fler tjejer som spelar i dag, eller just har slutat spela, kommer att satsa på tränaryrket och tar Linda Fagerström i Bollstanäs och Kicki Bengtsson, assisterande tränare i Hammarby, som exempel.
– Det finns så många olika funktioner man kan välja. Man behöver ju inte nödvändigtvis bli huvudtränare.

Lilie, hur många kvinnliga tränare tror du att vi har i Damallsvenskan 2024?
– Oj! Jag hoppas på 25 procent huvudtränare och 50 procent assisterande
tränare.

Artikeln hämtad ur Magasinet Fotboll #3 2014.
Text: Göran Bolin Foto: Jörgen Johansson