10 juli 2017

Björns väg till Damallsvenskan

Pappa Andreas stod i mål i IFK Uppsala en gång i tiden och ville att även dottern skulle börja spela. Och femåriga Nathalie var inte nödbedd. Hon följde med till planen där Vaksala SK bedrev sin verksamhet och på den vägen är det. Först som 15-åring valde Nathalie att
ta nästa steg i sin karriär. Då gick hon till Sirius, som var ett topplag i Elitettan.

– Där kan man säga att min elitsatsning började ta fart. Innan dess hade det mest varit på skoj och några anbud från andra klubbar hade jag aldrig, säger Nathalie.

Hon gjorde en säsong i Sirius innan hon skrev sitt första kontrakt, med AIK, som spelade i Damallsvenskan.
– Där tog satsningen fart på riktigt, säger Nathalie, som blev AIK trogen i två år innan hon 2016 gick till Eskilstuna, där hon nu är inne på sin andra säsong.

Borde du ha lämnat Vaksala tidigare?
– Nej, för mig handlade det om att hitta en balans mellan att våga ta steget och känna mig trygg med det. Jag skulle rekommendera unga spelare att vara kvar i hemmiljön ganska länge. Det är svårt att säga exakt när man ska ta nästa kliv, men det måste kännas rätt när man väl gör det.

– Man ska inte ha för bråttom och stressa fram ett beslut utan se till helheten. Hur är den miljö jag befinner mig i dag? Får jag speltid? Utvecklas jag? När man är ung är det oerhört viktigt med speltid.

Pappa Andreas och mamma Ida har betytt mycket för Nathalie på vägen mot eliten. Det har även "låtsaspappa" Johan och morfar Lars-Göran, som gick bort för några år sedan, gjort. De har skjutsat henne till och från träningar, hjälpt henne att träna extra och stått för mycket
av markservicen. Nathalie hade tre tränare i Vaksala. En av dem kommer hon ihåg särskilt.

– Han heter Christer Angeldahl och är den som har stöttat och hjälpt mig allra mest. Han har lyft både mina styrkor och svagheter. Angeldahl har en dotter, Filippa, som är Nathalies bästa vän. Tillsammans tränade de tre extra så fort tillfälle gavs. Filippa spelar i dag allsvenskt med Hammarby och ingick i det svenska F 19-landslag som tog EM-guld i Israel 2015. Det gjorde Nathalie också, hon var lagkapten. Just Filippa ser Nathalie som nyckeln till att hon är där hon är i dag.

– Det har varit en trygghet att ha henne vid min sida. Vi har alltid pushat varandra, tränat tillsammans och gemensamt tagit en del svåra beslut. Utan henne vet jag inte
om jag hade nått eliten.

Lite senare i karriären, i högstadieåldern, kom Ola Rydstrand och Björn Kindlund att betyda mycket för Nathalies utveckling. Ola och Björn var lärare på fotbollsprofilen i Gottsunda skola och gnuggade framför allt teknik och passningar med Nathalie.

– De har präglat mig som spelare. Det är från dem jag har fått min teknik och mitt lugn med bollen, säger Nathalie. Under den tiden tränade jag och Filippa också mycket med killar, vilket gjorde att vi båda utvecklades ytterligare.

År 2013 uppmärksammades Nathalie för första gången på allvar. Då kom hon med i F17-landslaget. Det blev sen 29 F19- och tre U 23-landskamper innan hon i höstas fick göra A-landslagsdebut mot Iran. Under resans gång i blågul tjänst har Nathalie haft ett flertal lagkamrater som i dag inte är elitaktiva längre, vilket hon tycker är tråkigt. Hon konstaterar att det är trist att så många tjejer väljer att sluta med fotbollen i tonåren och ser en förklaring i yttre omständigheter.

Nathalie Björn. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

– Jag tror att det har med miljö och sammanhållning att göra. Det är dåliga träningsförhållanden och allmänt dåliga villkor, vilket gör att många tappar intresset och prioriterar annat, som plugg eller jobb.

Har du aldrig övervägt att sluta?
– Nej, jag känner att jag har lagt ned så mycket tid, energi och hjärta att jag nu vill se hur bra jag kan bli.

Nathalies recept för att få bukt med problemet att så många tjejer lägger av tidigt är att utbilda fler tränare och ledare. Det kan i sin tur skapa fler och bättre miljöer där tjejer kan hitta varandra i ambitionen att utvecklas tillsammans som spelare.

– En annan förhoppning är att vi damspelare får lite mer plats i rampljuset. Vi inspirerar redan många unga tjejer, men om vi får mer uppmärksamhet tror jag att fler tjejer kommer för att titta på våra matcher. I förlängningen leder det till att de tror mer på sig själva och vet att det går att lyckas.

För egen del är hon inställd på att ge fotbollen all tid och kraft hon har. Just nu jobbar hon tre dagar i veckan som elevassistent, men någon plan för vad hon ska syssla med i framtiden har hon inte.

– Skulle det inte fungera med fotbollen kan jag alltid plugga vidare. Men det är inget som bekymrar mig nu. Nu gäller det att försöka utvecklas och bli en så bra fotbollsspelare som möjligt. Allt annat är oväsentligt.