18 september 2017

Förortsskymning över fotbollen i Göteborg

"Ronaldinho". Namnet, skrivet i vitt på en vägg, har börjat blekna. Tidens tand har även gnagt på Bläsebohallen. Byggnaden ser nästan fallfärdig ut. Skenet bedrar inte.
– Den ska rivas. Vi får inte ens träna där när det snöar, på grund av rasrisken.

Frankie Boakye kliver ner för trappan till planen. Mattan är förvånande nog tom den ljumma eftermiddagen. Här på Bläsebovallens konstgräs har en räcka talanger odlats och slussats vidare till elitklubbarna i Göteborg, och ut i Europa. Gemensamt för de flesta är att de någon gång under karriären har drillats av Frankie Boakye.
– Det är kul och visar att resurser i form av pengar inte är allt. Det går att skapa en bra verksamhet med mindre medel.

Frankie Boakye har 27 år som ledare i området. Sedan flytten från Ghana 1985 har han i princip haft Bläsebovallen som sitt andra hem. Ett stenkast därifrån ligger Hjällboskolan där han undervisar i matematik och är resurslärare i en särskild undervisningsgrupp. Hemmet i Eriksbo ligger tio minuters promenad bort.
Frankie Boakyes liv är bildligt talat en knappnål i kartan och han konstaterar torrt att hans art kanske är på utdöende.
– Idealismen tycks ha dött ut lite. Vårt stora problem är bristen på ledare, det har blivit allt svårare att rekrytera. I brist på ledare skaffar man mindre bra ledare, vilket gör att verksamheten blir lidande säger han.

Göteborgs-Posten har belyst lagdöden i staden, där socialt belastade förorter är hårt drabbade. Hjällbo ligger som en av ändarna i ett pärlband av stigmatiserade förorter. Hammarkullen, Angered, Lövgärdet, Rannebergen och Gårdsten. På andra sidan Lärjeån, några hundra meter fågelvägen, hittar vi Kortedala, som i sin tur gränsar till Bergsjön. Alla stadsdelar som sällan får positiv uppmärksamhet i medierna. Utom när det kommer till idrott. Men nu har mörkret lägrat sig även över den.
– Titta på Kortedala IF som hade en enorm verksamhet för 20 år sedan. I dag finns bara ett A-lag och ett par ungdomskullar kvar. Där har vi som förortsföreningar misslyckats. För intresset för fotboll bland barnen är enormt, säger Frankie Boakye och fortsätter:
– Tyvärr innebär det att vi ofta tar oss vatten över huvudet. Att vara ensam ledare med 30 ungar är ingen lätt match. Allt landar som vanligt i resurser.

Han blickar ut över planen och pekar. Där någonstans sköts en ung man i juni. Det anmärkningsvärda denna gång var att skotten avfyrades mitt bland 10-åriga tjejer som tränade sommarens sista pass innan lovet.
– Jag var bortrest och man kan säga att distansen gav mig perspektiv. Vi vet att det
 inträffar grova brott emellanåt, men detta. Mitt under en träning. I Sverige. Bland barn. Jag var chockad, säger Frankie Boakye.

Hans klubb, Angered MBIK, gick direkt efteråt ut med en skarp skrivelse riktad till politiker, massmedier och även till allmänheten. Skjutningen, menade klubben, var bara symptom på något som kan förvärras.
– Politikerna måste förstå idrottsrörelsens insats. Utan en ordentlig satsning på att tillföra kraft långsiktigt kommer stora delar av det vanliga föreningslivet att försvinna i områden som det här. Det ideella måste stöttas upp av det offentliga på ett helt annat sätt än tidigare.
– Kompetensen försvinner från föreningarna. Vi kan få in en kanslist från Arbetsförmedlingen där både vi och hen vet att det är tidsbegränsat. De går in med noll motivation och är borta efter ett halvår. Då får man börja om på ny kula. Det tar mer energi än det ger, säger Frankie Boakye.

Hans förslag är att politikerna tillsätter resurser för att föreningarna ska kunna engagera ungdomar från närområdet som ledare. En annan idé är att elitklubbarna skickar ut tränare som finns på plats kontinuerligt i förortsklubbarna.
För Frankie Boakye har det blivit lite tvärtom. Han och kollegan Vladimir Majdanzic har värvats till IFK Göteborgs ungdomsakademi och kombinerar sedan i vintras två tränaruppdrag.
– Det är bättre att ungdomarna är kvar i sina närområden än att de ska åka långa sträckor flera gånger i veckan för att träna. IFK, Häcken och de andra skulle tjäna på att ha tränare på plats ute hos förortslagen.

Ett av de stora problemen för en klubb som Angered MBIK är det låga föräldraengagemanget. Frankie Boakye förebrår ingen, men menar att bortamatcherna utan tillräckligt med chaufförer många gånger är en svår ekvation att lösa. Samtidigt pekar han på uppsidan. Han och klubben har fria händer att såväl fostra spelare som människor innanför den gröna rektangeln.
– En grej som skiljer oss ledare i förorten från andra delar av stan är att vi nog är hårdare. Vi driver på ungdomarna och ställer höga krav. Det är mycket mer fokus på den enskilde individen än på laget. Och min erfarenhet är att de flesta här vill ha det så.
– Men vi tar också ansvar för barnen utanför fotbollen. Vi har jobbat tajt med skolan och varit tydliga med att studierna går först. Vi ser till att barnen får hjälp när det behövs, men jag har petat killar för att de inte klarat ett matteprov.

Ibland knyts band mellan tränare och spelare som vare sig far, mor eller den bästa lärare kan matcha.
– Jag minns ett utbyte vi hade med Gais när deras ledare berättade om sin situation. Föräldrar som ställde krav på laguttagningar och hade åsikter om vilken position sönerna passade bäst på. Efter det tänkte jag att vår värld nog är att föredra. Många gånger har föräldrarna flera barn att ta hand om, där kanske ett av syskonen har betydligt större behov av hjälp än det fotbollsspelande barnet. Sedan ska man inte glömma att förhållandet mellan tränare och spelare kan bli väldigt starkt på ett positivt sätt. Fler än en gång har jag blivit uppringd av föräldrar eller lärare som bett om hjälp och där jag har lyckats nå fram till en ung människa där de har misslyckats.

Att det lokala föreningslivet lider syns när färska siffror och namn redovisas. Klassiska klubbar som IK Stendy, Runa IK, Marieholms BOIK finns inte längre. Statistik som Göteborgs fotbollsförbund redovisar är talande. I GP i somras uppskattade distriktet att tio procent av barnen i Angered spelar fotboll, medan hälften gör det i västra Göteborg. I de östra stadsdelarna finns heller inte ett enda seniorlag för damer. Och nyligen kom rapporter om att lag från bättre bemedlade områden medvetet undviker att möta lag från socioekonomiskt utsatta stadsdelar.
– Det är fullständigt absurt att människor känner obehag inför att möta vissa lag. Sj�lvklart kan jag inte ifrågasätta deras känsla. Men det är knappast en lösning att bojkotta andra lag. Det ökar segregationen än mer. Vi har ju en gemensam nämnare, nämligen fotboll. Låt oss mötas på den arenan.

Så gjorde också Frankie Boakye för några år sedan när han lärde känna Stefan Nilsson. Denne var ledare i IF Väster, ett "finare" område i Göteborg. Ledarna bestämde sig för att ta med sina respektive lag för att spela fotboll, bo och umgås veckan före Gothia Cup. Syftet var att bygga broar, och spela fotboll med varandra i stället för mot varandra. Sagt och gjort killarna från Hjällbo fick åka på läger i en hel vecka och bo i en del av staden de knappt hade besökt tidigare.

– Bland det bästa jag har varit med om. Vi tränade ihop och lärde verkligen känna varandra. Sedan fick deras killar komma ut till oss och bli visade runt. De var nog lite skraja i början, men upptäckte snabbt att det fanns helt vanliga människor här. Och våra killar blev av med sina fördomar om folket i väster.

Trots att Frankie Boakye stundtals ser något mörkt på framtiden finns det en åsikt han efter 27 år som ledare inte tvekar över. Fotbollen är ett verktyg för att åstadkomma så mycket mer.
– Om fotbollen försvann från Angered? Oj, jag vill knappt tänka tanken. Låt mig uttrycka det så här: Fotbollen är drömmen om ett bättre liv. Vid sidan av andra värden som kamratskap, en vettig tillvaro och fysisk motion så handlar det så mycket om just drömmar. En väldigt liten del kommer att bli proffs utomlands, men barn drömmer och behöver göra det. Så jag antar att en hel del drömmar skulle slockna om vi inte fanns.

• Göteborgs fotbollförbunds kanslichef om läget i Göteborg