24 september 2017

Idrottsministern: "Klubbarna får inte dö"

Annika Strandhäll växte upp med en ensamstående mor i Bergsjön, en stadsdel som länge har stämplats som problemområde, men där föreningslivet också blomstrat.
Hon är bekymrad över krisen bland idrottsklubbarna i socialt utsatta områden, men pekar på att regeringen agerar.
– Det är en prioriterad fråga. Regeringen har höjt grundanslagen till idrotten och avsatt särskilda medel för just utsatta områden och nyanlända.

Hur viktig är idrotten i socialt utsatta områden?
– Jätteviktig. Den har en förmåga i sig själv att skapa broar och öka förståelsen. Det är väldigt bekymmersamt att utövandet sjunker i många grupper.

Göteborgs FF uppskattar att cirka 10 procent av barnen i de nordöstra delarna av staden spelar fotboll medan motsvarande siffra i väster är 50 procent. Din kommentar?
– Det ger en väldigt tydlig bild av hur de allt mer ökande socioekonomiska skillnaderna slår. Vi vet att barn som växer upp i tuffa miljöer utövar idrott i mindre utsträckning. Sverige har de senaste 15 åren haft de snabbast ökande klyftorna i hela OECD. Och det här ser vi i ökad ojämlikhet i samhället på olika sätt.

Vissa städer har speciella insatser. Borås har exempelvis haft bidrag för anställande av en extra kanslist. Är det en väg?
– Vi politiker ska inte gå in och detaljstyra. Idrotten måste tala om vilka behov man har, vad man grundar sin analys på och motivera detta. Och så får vi gemensamt hitta former för hur man kan utveckla verksamheten.
– Men något som är intressant med Boråsexemplet är att titta på just goda exempel och pröva dessa på fler ställen.

Många av invånarna i utsatta stadsdelar saknar uppväxt med traditionell svensk föreningskultur. Är utbildning en väg att gå för att öka deltagandet i föreningar?
– Ja det tror jag. Mitt första jobb handlade om arbetsmarknadspolitik och utveckling av föreningslivet i Angered, Hammarkullen och Hjällbo. Därmed är jag väldigt medveten om föreningslivets viktiga roll, inte minst idrottens. Jag tror på satsningar där man stöttar de nya svenskarna i hur vi organiserar våra föreningar. För den traditionen är inte självklar för alla.

– Jag var ganska nyligen i Hjällbo och besökte olika föreningar. Jag träffade en ganska stor grupp somaliska män som nattvandrar på eget initiativ, med tanke på hur utvecklingen såg ut i området för deras barn. De hade ingen förkunskap om hur de skulle organisera sig för att få bidrag. Där har föreningsstödjare och konsulenter en viktig roll. Sett till den statistik jag har tagit del av om i vilken enorm utsträckning som föreningslivet försvinner, är det solklart att något behöver göras.

Hur ser du på att det inte finns ett enda damseniorlag i nordöstra Göteborg?
– Väldigt bekymmersamt. Här behöver vi fundera på orsakerna. För ett par månader sedan tog jag emot en rapport som tar upp hur det ser ut bland tjejer som kommer upp i tonåren när det gäller hur mycket de rör sig. Där kommer man fram till att bara var femte tjej rör på sig tillräckligt. Här har vi en del att göra på flera fronter.

– I flera socialt utsatta områden har man inte med sig föreningskulturen är det kanske inte självklart att tjejer idrottar. Delvis därför pekar regeringen på att det ska göra särskilda satsningar i dessa områden. Inte minst då det har konsekvenser på folkhälsan på längre sikt.

Politikerna talar om idrotten som en brygga och port för nyanlända till integration. Kan politiken göra mer?
– Politiken kan alltid skapa bättre förutsättningar. Sedan är det väldigt viktigt att man för en dialog med kommunerna om hur stödet kan förbättras utifrån den bild som idrottsförbunden ser. Det behövs en koppling till vikten av rörelse, skolresultat, hälsa och långsiktigheten för dagens unga.

Ledare talar om fotboll som det enda alternativet till kriminalitet för ungdomar. Hur ser du på den bilden?
– Det finns många komplexa orsaker bakom den ökande gängkriminaliteten. Men inget förbättras av att föreningar försvinner och att idrottsintresset är allt lägre. Tvärtom bidrar det till en negativ spiral. Det ligger i allas intresse att skapa de ytor som kan leda till positiva kontakter och bryta segregation, samt ökad folkhälsa.
– Det är inte nattsvart, men vi får aldrig landa i att föreningslivet i socialt utsatta områden dör ut.

Du är själv från nordöstra Göteborg, som har haft ett rikt föreningsliv och fått fram många duktiga spelare. Nu går flera anrika klubbar på knäna. Exempelvis är din gamla förening BK Banér nedlagd. Hur känns det?
– Jag får väldigt ont i hjärtat. Jag var själv väldigt föreningsaktiv när jag växte upp. Framför allt i kulturföreningarna i Bergsjön, men jag spelade lite fotboll och handboll i BK Banér under en tid. För mig som växte upp under ganska tuffa förhållanden så var det i föreningslivet jag fick till mig mycket positivt. Den tiden i mitt liv har betytt jättemycket för min väg framåt. Jag blir väldigt berörd av det som händer.

– Vi behöver göra mer och fortsätta dialogen med RF om hur vi ser till att det finns tillgång till idrott i de resurssvaga områdena där den kanske bäst behövs.

• Läs om förortsskymningen över fotbollen i Göteborg
• Hur allvarligt är läget i Göteborg?