27 oktober 2009

Diamantbollen 1997

Diamantbollen delas varje år ut till Sveriges bästa damfotbollsspelare. I år gick priset till målvakten Ulrika Karlsson. När säsongen började var hon inte ens ordinarie i landslaget. När den var slut var hon den bästa tjejen i hela landet.
- Det gick väldigt bra i EM-slutspelet på hemmaplan. Det var väl därför jag fick priset, säger hon.

Egentligen var det meningen att den här säsongen skulle bli Ulrika Karlssons sista. Hon bot i Gästrikland och pendlar till Bälinge i Uppland för träning två gånger i veckan plus matcher.
Det är en sträcka på 7,5 mil enkel resa.
- Det är slitsamt. Speciellt på hösten när det är kallt och ruggigt. Jag hade faktiskt bestämt mig för att lägga av efter den här säsongen. Men nu har jag ändrat mig, berättar Ulrika.

Siktet är därför inställt mot VM om två år.
- Jag kan ju inte sluta nu. VM borta i USA låter riktigt spännande. Dessutom slutar ganska många tjejer i Bälinge. Därför måste jag fortsätta, alla kan inte lägga av samtidigt.

Ulrika Karlsson har en uppgörelse med sitt klubblag. Hon har permission från två träningar i veckan. Istället stannar hon hemma och tränar med Österfärnebos herrlag. Ett division V-lag.
- Det är bara positivt. Jag har blivit starkare och bätter. Det är tuffare på alla sätt. Killar skjuter hårdare, de har bättre teknik och allting går fortare.

Och Ulrika har utvecklats. Hon beskriver sig själv som målvakt:
- Jag är stark i luften och försöker spela långt ut i straffområdet. Det jag behöver förbättra är mitt spel på linjen.

Till vardags jobbar Ulrika Karlsson heltid som butiksbiträde i en Ica-affär. Det blir inte mycket fritid med tanke på att hon spelar både i allsvenskan och i landslaget.
- Jag försöker umgås med mina vänner och min pojkvän, men han tävlar i roadracing och reser en hel del. Vi ses inte överdrivet mycket.

Och så kommer det att se ut några år till. Ulrika Karlsson har ju bestämt sig för att satsa vidare två år till. Minst.

Ur Fotbollboken 1998.