1 juli 2005

Debatt: "Lagen kan bli en papperstiger"

Alla är överens om vikten av att stävja huliganism och upplopp. Samhället ställer, och skall så göra, höga krav på arrangörer av stora tillställningar. Detta gäller inte enbart idrottsarrangemang utan även andra större sammankomster såsom festivaler och konserter. Kraven finner sin grund i Ordningslagen och lokala ordningsstadgor.
Med hjälp av ordningsvakter och publikvärdar samt det övriga inre säkerhetsarbetet på arenorna kan arrangörerna i många fall identifiera bråkmakare på arenan. Dessa kan sedan avvisas eller nekas inträde vid kommande arrangemang. Med den nya lagen kan åklagare också besluta om tillträdesförbud - och brott mot detta förbud är alltså straffbart framgent.
Våldsverkarnas verksamhet inskränker sig dock inte till arenorna. Det är allmänt känt att s k "firmor" stämmer träff på andra platser, i en del fall miltals från den plats där idrottsarrangemanget hålls. Där finns inte arrangörens ögon. I bästa fall kan polisen ingripa men då uppstår det moment 22 som måste föras upp till diskussion.

Ur ett ordningshållningsperspektiv är dessa våldsverkare inte önskvärda på läktarna. Om polisen ingriper mot ett dylikt gäng, exempelvis i en park flera kilometer, i vissa fall miltals, från arrangemangsplatsen och flera timmar före aktuell match, och identifierar dessa så finns det ändock ingen möjlighet att neka högst desamma inträde på arenan. Åtminstone inte utifrån deras våldsamma uppträdande i parken.
Den sekretesslagstiftning som råder gör det nämligen straffbart för polisen att lämna information till arrangören om dessa våldsverkares framfart. Vi har här en situation med en arrangör som gjort allt i sin makt för att följa de säkerhets- och ordningskrav samhället kan begära och en polismyndighet som väl känner till vilka personer som potentiellt kan ställa till skada vid arrangemanget men saknar möjlighet att med laglig rätt stoppa ordningsstörarna från att komma in på våra arenor.

Vid utarbetandet av den nya lagen framförde fotbollen tydliga önskemål att även polisen skulle ges möjlighet att ansöka om tillträdesförbudet hos åklagare, vilket också Rikspolisstyrelsen ställde sig bakom. Samhället har avdelat resurser för att polisen ska kunna insamla och bearbeta information om de våldsamma grupperna. Inget hade varit mer naturligt, och bättre ur ordningssynpunkt, än att polisen då fått nyttja den nya lagstiftningens möjlighet. Från fotbollens sida framförde vi också synpunkten att åklagare skulle ges möjlighet till interimistiska beslut, allt för att snabbt kunna reagera mot bråkmakarna. Inte heller detta ytterst naturliga krav har riksdagen tillmötesgått.

Lagen om tillträdesförbud träder i kraft idag och dess verkan bör självfallet utvärderas efterhand. Vår förhoppning är att de synpunkter vi uttryckt beträffande vem och vilka som ges rätt att ansöka om tillträdesförbudet hos åklagare åter tas upp i en sådan uppföljning.

Samhället kan inte slå sig till ro i tron att kampen mot den här typen av brottslighet är vunnen i samband med den nya lagens ikraftträdande. Istället välkomnar vi en vidgad diskussion om regelverken och de ansvariga parternas befogenheter och möjligheter.

Arrangören av ett större evenemang bär ett stort ansvar för säkerheten vid arrangemanget. Den uppfattningen delas nog av de flesta och inom fotbollen har vi därför utarbetat rutiner och regelverk som blivit bättre och bättre med åren. Även vårt samarbete med polisen på arenorna fungerar vanligtvis utmärkt. Vi anser att vi idag uppfyller de högt ställda krav samhället ställer på oss men vi står maktlösa inför den brottslighet som sker på "tryggt" avstånd från våra arenor.

Ur ett ordningshållningsperspektiv skulle alla tjäna på koordination och informationsutbyte mellan samhällets och arrangörens ansvariga. Vår sekretesslagstiftning innebär att det är "locket på" från polisens sida så fort en förundersökning inletts. Det finns många förtjänster med en strikt sekretesslagstiftning av den modell vi har i Sverige. Den personliga integriteten värderas högt. Men när enskilda våldsverkares integritetsskydd ställs mot samhällets möjligheter att skydda dess medborgare mot brottslighet måste en intresseavvägning ske. Att öppna upp för en möjlighet till informationsutbyte mellan polisen och en arrangörs säkerhetsorganisation skulle kunna vara en väg. Givetvis måste ett sådant arbetssätt tydligt regleras, både vad avser vilken typ av information som får överföras och på vilket sätt denna information får användas.

En sådan förändring i lagstiftningen skulle kunna vara en del av ett samlat grepp kring denna typ av problem. Inför, under och omedelbart efter stora sammankomster råder särskilda förhållanden - att upprätthålla sedvanlig ordning när kanske 35.000 människor är i rörelse är inte en vardaglig situation. Ändå ordineras i princip samma medel och möjligheter för ordningsmakten. Den nya lagen om tillträdesförbud, med de brister vi påtalar, ser vi som en beståndsdel i ett vidgat perspektiv på frågan kring hur vi kan garantera säkerhet och ordning vid större evenemang.

Alla medborgare har rätt att känna sig säkra på våra läktare och utanför arenorna, liksom på andra offentliga platser. De senaste händelserna med s k "fotbollsrelaterat våld" är ett i raden av bevis för att själva våldsutövandet är det primära för bråkmakarna och att platsen är av underordnad betydelse. Det finns förhoppningsvis en allmän insikt i att det inte håller att etikettera problemen som "idrottsrelaterade". Brottsligheten är ett samhällsproblem och samhället måste skaffa sig effektiva medel för att bekämpa det. Vi är övertygade om att med gemensamma ansträngningar går det att göra mycket för att stoppa våldet.
Den nya lag som träder i kraft idag är ett steg i rätt riktning men den räcker inte. Det behövs lagstiftning som inte begränsar polisens, åklagarens och arrangörens möjligheter att på allvar ta itu med problemet.
Vår justitieminister Thomas Bodström, själv f d elitfotbollsspelare, är fullt insatt i denna problematik. Nu är det dags för Bodström, hans regering eller riksdagen att ge justitiedepartementet i uppdrag att göra en bred översyn över vad som kan göras för att komma till bukt med våldet.

Not: se även: Riksdagen klubbade genom tillträdesförbudet