Mohammed Al-Hakim: "Jag har en skyldighet att ge tillbaka till fotbollen"

Mohammed Al-Hakim har inte glömt sina rötter. Sveriges senaste stjärndomare vill göra en insats för de yngre kollegerna.
– Jag konfronterar och ifrågasätter alltid vuxna som beter sig illa på barn- och ungdomsmatcher.

Från bilens backspegel pendlar den fram och tillbaka. Liten och oansenlig. Den är i metall och fäst i ett brunt snöre av läder. Där andra hänger ett kors, en doftgran eller någon skojig figur har han en av sina käraste och mest personliga ägodelar. En domarpipa.
– Jag bytte bil alldeles nyligen och glömde kvar pipan i den förra bilen. Det var inte kul, jag var helt knäckt ett tag. Jag ringde bilfirman flera gånger och till slut fick de tag i den och kunde buda över den, säger Mohammed Al-Hakim.

Han skulle förmodligen ligga ypperligt till om det hade funnits en individuell tävling i lyckad integration. Han är muslim, kom hit som åttaåring, har lärt sig felfri svenska snabbt, blivit yrkesofficer och elitdomare. Kort sagt är han en dröm för vilken politiker som helst att ha med sig på en kommande valturné.
– Jo, det där har jag väl fått höra ett par gånger. Att jag är en lyckad invandrare. Men jag har också kämpat hårt. Framför allt är språket så oerhört viktigt och nyckeln till det mesta. Jag kan inte förstå att man inte satsar på att lära sig korrekt svenska när man bor här, säger Mohammad Al-Hakim.

Mohammed Al-Hakim jobbar halvtid som officer.

Domarkarriären har gått spikrakt uppåt. Från de första knattematcherna i Västmanland som tonåring till fjolårets pris som Årets domare och de första Fifauppdragen. Trots att han har varit sin egen lyckas smed vill Mohammed Al-Hakim betala tillbaka – till samhället och till fotbollen.
– Jag ser väldigt mycket fotboll när jag är ledig. Både på tv och live. På breddnivå ser jag säkert två-tre matcher i veckan. Och är det en yngre domare brukar jag presentera mig och säga att jag finns till hands. Jag är mentor för två blivande elitdomare och aktiv i distriktets domarförening, säger Mohammed Al-Hakim och blir lite mer allvarlig:

– Varför jag engagerar mig? Fotbollen har gett mig så oerhört mycket. Vägen till det svenska samhället gick via fotbollen. Åtminstone för mig. Jag känner att jag har en skyldighet att ge tillbaka något.

Mohammed Al-Hakim följer debatten, och händelserna på gräsrotsnivå. Bortom den egna verkligheten på de stora arenorna, där det handlar om knallskott och bengaler, finns en annan verklighet för den stora majoriteten fotbollsdomare. Flera distrikt vittnar om ett allt hårdare klimat där ledare men kanske framför allt föräldrar hetsar, där allt yngre spelare tar efter elitfotbollens avarter med filmningar, bortsparkade bollar, utmanande gester och protester.

– Jag går alltid fram till vuxna som inte uppför sig och påpekar att det inte är okej att bete sig hur som helst, att det faktiskt rör sig om mobbning av ett barn. Oftast är de inte medvetna om sitt agerande, utan gör det av bara farten. När jag har talat om vilka konsekvenser det ger inser de själva att det är fel.

– Det är ju inte bara domarna som är utsatta, utan även spelarna. Att höra vuxna uppmana till fusk eller att spela fult ... hur tänker de egentligen? Hur kan man fostra ett barn på det sättet? Där har jag inget bra svar.

Mohammed Al-Hakim är ingen förespråkare av bestraffningar. Att avvisa men också ge tillträdesförbud är fel väg att gå, anser han. Föräldrar, anhöriga och övrig vuxen fotbollspublik måste nås på andra vägar. Där har föreningarna en nyckelroll.
– Klubbarna måste arbeta aktivt med de här frågorna, eftersom det är där man når föräldrarna. Att enas om en policy som skrivs ner i ett dokument är en bra väg. Då har man tydliga regler att falla tillbaka på om någon skulle bete sig illa. Men att ta bort föräldrarna från fotbollen tror jag inte alls på. Inte i vårt öppna samhälle, där föräldrarna är väldigt viktiga i att driva verksamheten framåt, säger Mohammed Al-Hakim.

En förklaring till det alltmer uppskruvade tonläget inom barn- och ungdomsfotbollen kan finnas i resultathetsen, menar han. Som exempel tar han en händelse i oktober i Åkersberga utanför Stockholm då en match mellan två ungdomslag spårade ur och slutade med att en förälder bröt benet.
– När sådant händer är det lätt att förstå dem som förespråkar att det ska vara tabellfritt upp till 13 år. Vi borde kunna ha tidig satsning på fotboll utan att det ballar ur. Men det kanske är jakten på resultat som är orsaken. Hur som helst är det åt helvete att det händer. Vilka minnen kommer de här barnen att bära med sig på grund av hur vuxna uppträder, frågar Mohammed Al-Hakim retoriskt.

I en oansenlig byggnad på ledningsregementet i Enköping har officeren Mohammed Al-Hakim sitt kontor. Inredningen är sparsmakad. Lite så kallade giveaways från Försvarsmakten i en bokhylla, ett par foton, en skål godis på skrivbordet och ett diplom på väggen. Det är härifrån han utgår hälften av sin yrkesverksamma tid. Resterande del är han domare.
– Rollerna kompletterar varandra. Man får leda människor och vara i centrum, vilket jag gillar. Många skulle nog fundera både en och två gånger om de skulle vilja utsätta sig för 50 000 åskådare som de riskerar att bli hatade av inne på en fotbollsarena. Men mig gör det starkare i viljan att försöka bli bättre och att utvecklas både som domare och människa. Och de som hatar gör det ju för rollen jag har, de hatar inte mig personligen.

Var hatet och frustrationen inom fotbollen kommer ifrån, oavsett om det är på elitnivå eller på en knattematch, har Mohammed Al-Hakim inget svar på. Han sätter sig i bilen, svänger ut från parkeringen på regementet och tar sikte på hemmet i Västerås. I framrutan syns den lilla metallbiten pendla fram och tillbaka. Domarpipan, den som påminner om allt fotbollen ger.

Mohammed Al-Hakim

Född: 1985 i Najaf i Irak.
Bor: I Västerås.
Familj: Femårig son.
Karriär: Förbundsdomare sedan 2008. Fifadomare sedan 2015.
Kuriosa: Tränar sju dagar i veckan. Har blivit utvisad för "snack på planen" en gång som spelare. Är helnykterist och troende.