120–0 spelar ingen roll!

Reymersholm F-01

Bästa målskytten får pris, utan att ha gjort mål. Årets team player ges till två spelare. Flera av tjejerna vågar vägra matchspel.
Ger oss Reymers F01 en fingervisning om vilken väg fotbollen måste ta?

Att klilva i en gympasal, storlek handbollsplan, en tidig morgon i februari för att se en träning torde inte vara någon revolutionerande upplevelse för någon. Hinderbana och styrkeövningar följs av helplansspel med snabba byten. Det som väcker nyfikenhet är att tjejerna är 15 år och att Reymers F01 inte har lyckats vinna en match på en hel säsong. Ändå har de en träningsnärvaro som imponerar. Strax före 09:00 kan Jenny Sandquist och Jonas Kling räkna in 18 tjejer. Här står det tidigt klart att resultaten inte står i vägen för ambitio-nerna, hur olika de än ser ut för var och en.

TEMA:
"Fler ska spela längre"

Artikeln är hämtad ur Magasinet Fotboll #1 2016.

– Det är lite Silly season just nu, så vi får se hur många som är med när Sanktan börjar. Men där har vi två tjejer som nyss kommit till oss, säger Jonas Kling och pekar på en spelare med röd tröja som kontrasterar mot alla svarta t-tröjor och en annan tjej med Djurgårdsstrumpor.

Hur nära laget var att läggas ned för ett par år sedan är svårt att säga. När den förra tränaren skulle vara mammaledig fanns det två val. Antingen nedläggning, eller så fick någon annan kliva fram. Det blev Jonas Kling och Jenny Sandquist. Bägge har ett förflutet på hyfsat hög nivå som spelare, men ingen hade tränat ungdomar tidigare.

– Vi var helt fel på det i början. Vi tänkte att vi skulle göra dem till superbra spelare och få laget att vinna. Ganska snabbt fick vi tänka om. Det är knappast vår vilja som ska styra målsättningarna, tjejerna får bestämma, säger Jenny Sandquist.

Ändå pekar hon på utvecklingskurvan. Under våren var det vanligt med tvåsiffriga förluster. Mot slutet av säsongen var laget nästan på väg att hålla tätt i vissa matcher. Åtminstone i första halvlek.

– När vi mötte Hammarby var ett par av deras spelare nästan på väg att börja gråta. De var helt frustrerade. Det var nästan halvtid och de hade fortfarande inte gjort mål på oss. Till sist vann de med typ 6–0. Vi orkade inte riktigt i andra, men vi var glada ändå, säger Alma Gonzales under en kort paus i tvåmålsspelet.

Reymersholm F-01Hon gjorde comeback i fotbollen för ett drygt år sedan efter att inte ha spelat sedan lågstadiet. Styrkan i laget menar hon är den tillåtande och välkomnande attityden.

– Visst, vi förlorar alla matcher men samtidigt känner vi att vi utvecklas och gör framsteg. Dessutom är det här en social grej. Jag har ingen klump i magen när jag går till träning eller match. Jag har helt enkelt väldigt roligt. Felet många lag gör är att elitsatsa och tänka för mycket på resultat. Skulle man ta bort en del av tävlingsmomentet och se fotbollen som en rolig aktivitet skulle kanske fler fortsätta spela, säger Alma.

Någonstans här kokar Almas tankar ner i den gryta som hela fotbollsrörelsen ständigt tycks debattera och röra i: nämligen vilket recept som ger den bästa miljön för barn och ungdomars idrottande.

Reymersholm F-01Enligt Svenska Fotbollförbundets kartläggning från 2015 sker ett dramatiskt tapp mitt i tonåren. Kurvan pekar brant nedåt redan efter tio års ålder. Men det är mellan 16 och 17 år som raset intensifieras. I fjol minskade antalet utövare i detta åldersspann från 22 102 till 8 841. Enbart på tjejsidan sjönk andelen spelare från 6 773 till 2 404.

En klubb som Brommapojkarna kan peka på ett koppel elitspelare som gått hela vägen från knatteskolan till elitspel.
Reymers F01 kan å sin sida stoltsera med ett omfattande gäng 15-åriga tjejer som kliver upp i ottan för att träna i en inomhushall – trots att många jämnåriga sedan länge lagt av och att målskillnaden i fjol landade på 0–120. Möjligen kan bägge utropa sig till vinnare, beroende på vilken måttstock som används.

– Okej tjejer! Vi samlas i mitten, ropar Jonas Kling.
Det västklädda laget har förmodligen förlorat internmatchen. Fast det är inget som någon tycks ta notis om. Jenny sätter på en spotifylista med avslappnande musik som tjejerna ska varva ner till. Några minuter och garv senare är träningen över. Edith Lyles tittar ut över salen där lagkompisarna ligger kvar i mitten.

– En del tjejer har nog bara dåligt självförtroende. Många nya spelare tror att de är sämre än vad de egentligen är och så vågar de inte spela match. Det är synd att så många hoppar av fotbollen, säger Edith och funderar över problematiken.

– Varför tjejer lägger av? Jag tror att man upplever att man inte prioriteras på samma sätt. Sedan är det självklart att skolan kräver mer ju äldre man blir. Men det borde finnas plats för mer än elitsatsande lag. Att man anpassar fotbollen efter vad spelarna vill.

Hon får medhåll av Emilia Kling. Hon är dotter till tränar-Jonas och ångrar att hon inte tog tag i sin idrott tidigare.
– Jag är en av de mer tjuriga i laget. Jag gillar inte att förlora och tycker att man ska vara lite irriterad när man torskar. Utan att det blir för blodigt, tillägger hon.

Emilia Kling har inte heller någon universallösning på parollen "Så många som möjligt, så länge som möjligt". Däremot hörs det mellan raderna att hon tycker att fotbollen borde blir mer flexibel och titta utanför den egna verksamheten.

– Många väljer exempelvis att gå på gym framför fotboll. Varför gör de det? Kanske beror det helt enkelt på att det är friare och att man inte känner sig tvingad att gå varje gång.

Reymersholm F-01Men fotbollen är heller ingen isolerad del av samhället och dess strukturer, menar Emilia Kling. Hon pekar på skillnader och attityder som cementeras på andra platser och vid andra tidpunkter – långt ifrån men ändå så nära en gympahall en lördags-morgon i februari.

– Ta skolidrotten. Tjejerna är lite i bakgrunden redan från början. Det är killarna som tar plats och tillåts att göra det. Jag tror att många tjejers lust till idrott trycks undan redan där. Jag vill absolut inte se någon uppdelad idrott, med tjejer och killar separerade. Men jag tror att något måste göras för att boosta tjejers intresse och sug efter idrott också i skolan.

En timma har gått. Spelarna är fortfarande rödblommiga i ansiktet, också efter några minuters vila. I en oregelbunden ström tar de farväl av varandra och sina tränare. Jonas och Jenny samlar ihop redskap, sina saker och kliver åt sidan för en grupp föräldrar som ska köra babygympa i hallen.

Spelartappet på tjejsidan

6 år 9 427 spelare
7 år 10 498 spelare
8 år 10 697 spelare
9 år 10 790 spelare
10 år 10 864 spelare
11 år 10 685 spelare
12 år 10 390 spelare
13 år 9 411 spelare
14 år 8 574 spelare
15 år 7 622 spelare
16 år 6 773 spelare
17 år 2 404 spelare
18 år 2 040 spelare

Källa: SvFF, Förbundsrapport Enkät 2015

När de tog över laget ägnade de mycket tid åt att få upp glädjen i laget. Jenny, som till vardags är polis i yttre tjänst, har jobbat mycket med tjejernas självförtroende och självkänsla.

– Jag kan känna att det är en vinst för samhället varje gång de kommer till fotbollen. Det kanske låter fluffigt och flummigt, men för mig handlar det om att växa som människor. Om någon är på väg att sluta, så tar vi kontakt direkt och försöker att hitta en lösning. Ibland är det så att man inte vill träna lika ofta eller få slippa matcher. Då är utvägen enkel och vi har hellre kvar alla i gruppen, säger Jenny och tillägger:

– Vi har aldrig sagt nej till någon. Alla som vill får komma och provträna. Och det är inte vi som avgör om man ska börja i laget, det gör spelarna själva.

Om Jenny sköter en del av den mentala träningen har Jonas engagerat sig i de rent fotbollsmässiga bitarna. I och med att laget attraherat några nybörjare det senaste året har mycket av träningen handlat om grunderna. Men trots att Reymers F01 inte tycks lägga någon större energi på tabeller och resultat avslöjar tränarna att det faktiskt finns en sportslig ambition inför kommande säsong.

– Självklart är ambitionen att laget ska utvecklas ännu mer. Men visst drömmer vi om vår första vinst, erkänner Jenny Sandquist.
– Ja, eller varför inte ett första mål? replikerar Jonas.