"Det finns en stress i samhället - man måste bli bäst"

Roger Gustafsson har varit i IFK Göteborg i 34 år och har för det mesta jobbat med talangutveckling.

Roger Gustafsson kom till IFK Göteborg 1983. Sedan 1995 är han chef för akademin i klubben. Han tycker att det uppskruvade tempot i samhället spiller över på fotbollen.

Vilken egenskap är den absolut viktigaste för att nå toppen i dag?
– Det krävs ingen Einsteinvetenskap för att svara på den frågan. Intresset, den inre motivationen. Alla spelare som har blivit bra har haft den där inre drivkraften, viljan att träna och utveckla sig.

Ser du på en åttaåring om hen kan bli en toppspelare?
– Nej, aldrig. Det jag kan se är om spelaren är bra för tillfället. Sedan kan det skifta snabbt.

Dina upplevelser av föräldrar genom åren?
– Det finns en stress i samhället i dag som inte fanns tidigare. Att man måste lyckas, måste bli bäst och känd. Annars är man ingenting. Det där finns inom fotbollen också, när föräldrarna kommer med sina barn. Förhoppningsvis bryts den trenden någon gång.

Spelare fostrade
i IFK Göteborgs
akademi:
Oscar Wendt, Borussia
Mönchengladbach.
Sam Larsson, Heerenveen.
Marcus Berg, Al Ain FC.
Pontus Wernbloom, CSKA
Moskva.
Robin Söder, Esbjerg.
Gustav Svensson, Seattle Sounders FC.
Gustav Engvall, Djurgården.
David Moberg Karlsson, IFK
Norrköping.
Nicklas Bärkroth, Lech Poznań.
Sebastian Eriksson, IFK
Göteborg.
Joel Allansson, Randers.

Tänker unga spelare på annat sätt i dag jämfört med tidigare när det handlar om att förvalta en karriär?
– Jo, så är det. Det första en agent säger i dag är att det ska upprättas en karriärplan, vilket såklart imponerar på spelaren och spelarens föräldrar. Där måste vi klubbar hänga med lite bättre. Vi måste se mer till individen och upprätta en utbildningsplan som är mer individanpassad.

Vad tycker du om att man värvar väldigt unga spelare?
– Det är bra om det går att undvika, men det är svårt att komma ifrån eftersom initiativet ofta kommer från spelarna själva och deras föräldrar.

Vad tycker du om nivåindelning av unga spelare?
– Görs det på rätt sätt är det bra. Vi i IFK kallar det individanpassning numera. Spelare vill möta jämbördigt motstånd i matcher, och på träningar handlar det om att var och en ska kunna utföra en övning i sitt tempo, efter sin förmåga. Men handlar det bara om att vinna matcher är nivåindelning förkastligt.

Vilket ansvar tar en storklubb som IFK Göteborg för andra, mindre klubbar i regionen?
– Vår akademi är väldigt, ska vi säga social. Upp till 16 års ålder förekommer det ingen
elitsatsning över huvud taget. Det innebär att vi inte värvar unga spelare utan låter dem utvecklas i hemmiljö. Nu, däremot, ska vi göra en satsning i västra Sverige där vi erbjuder såväl spelare som tränare på ett avstånd cirka 20 mil från Göteborg att komma och besöka våra träningar några gånger i veckan – om de vill.

Du hade erbjudande från toppklubbar i Europa när du slutade som A-lagstränare 1995, men valde att stanna som ungdomstränare i klubben – varför?
– Jag kom till IFK Göteborg som ungdomstränare 1983 och har alltid velat jobba med ungdomar eftersom jag tycker att min ledarstil passar bättre där. Mina sex år som A lagstränare i IFK ser jag mer som en parentes.

Vilka var dina ambitioner då?
– Vi ledare drömde om att bygga IFK till en storklubb i Europa, inklusive en väl fungerande akademi. Ajax var vår förebild. Vi tyckte att vi hade ungefär samma förutsättningar som dem.

Hur har ditt livsverk fallit ut om du summerar?
– Bristen på pengar har gjort att vi i stället fått jobba lugnt och metodiskt. Det är egentligen först nu, när alla pusselbitar fallit på plats med Prioritet Serneke Arena och anläggningen i Kviberg, som vi har förutsättningar att ta fram riktiga toppspelare.