Diamantbollen 2000

2000 var året då det mesta gick Tina Nordlunds väg.
Först röstades Tina fram som Allsvenskans mest värdefulla spelare. Sedan vann hon SM-guld med sitt Umeå IK och vid säsongens avlsutningsbaluns, Fotbollsgalan, var det hon som fick gå upp på scenen för att ta emot Diamantbollen, priset till Årets spelare i svensk damfotboll.

Tina NordlundTina håller med om att 2000 var ett makalöst år. Det självförtroende som hon tog med sig in i år 2000 har ytterligare förstärkts. Utan att övergå i kaxighet.
- Jag kände att jag fick betalt för några års hård träning. Jag var snabbare, starkare och spänstigare. Till det hade jag bättre balans och ökad internationell rutin. I det sammanhanget ska jag vara tacksam för att jag klarade mig utan skador hela säsongen, säger Tina och fortsätter:
- Bättre, men en bra bit från perfekt. Jag har i år höjt ribban ytterligare en bit, ska förbättra alla detaljer och växa successivt som fotbollsspelare. Speciellt tillslaget på bollen och huvudspelet är sådant som jag vet att jag behöver förbättra.

Om landskampsåret var så där - ett uttryck som Tina protesterar mot, "sexa i OS och till slutspel i EM är bra" - så nådde Tina tillsammans med lagkamraterna i Umeå IK sitt mål, SM-guld.
- Vi hade ett verkligt bra år. Stor publik med ett snitt på 1500 och fin stämning i klubben och kring våra matcher. Fem spelare från Umeå IK i OS-truppen, allt gick vår väg, tycker Tina.

Tina spelar fotboll för att det är roligt. Hon är en genuin idrottstjej. När jag frågar henne vilken av de fem sporter hon utövat (bandy, basket, fotboll, golf och slalom) som hon skulle välja om villkoren var exakt desamma svarar hon snabbt:
- Fotboll, det är nummer ett. Jag är för mycket lagmänniska för att välja en individuell gren.

Sverige tillhör damfotbollens sex främsta nationer. Men samtidigt som allt fler länder närmar sig och hotar Sveriges plats på sex-i-topp ökar de framförvarande avståndet.
- Vi tävlar inte riktigt på samma villkor. I de länder vi har framför oss, Norge, USA, Tyskland, Kina och Brasilien, är landslagsspelarna minst halvproffs. I många fall helproffs. För att vi ska närma oss dem behöver vi likartade villkor.
- Sköta ett heltidsjobb och träna nio pass i veckan är en i längden ohållbar kombination. För att vi ska komma upp på samma nivå som de främsta krävs att vi får tid att vila. Säsongerna blir längre och längre. Tid för återhämtning finns egentligen inte, menar Tina.
Tina kräver inga stora resurser till sin idrott. Däremot att de som kräver att de svenska flickorna ska avancera i världstoppen gör klart för sig att villkoren skiljer.