22 mars 2012

10-talet: En böljande blågul äng för damlandslaget

Damlandslaget hyllas i Göteborg efter VM-bronset 2011.

Bland de som hyllar det svenska damlandslaget i fotboll finns förbundsordförande Lars-Åke Lagrell.
– Självklart var jag både stolt och glad, minns Lagrell men erkänner också, utan omsvep:
– Från början, när jag kom med i förbundet, då var jag inte lika nervös vid en damlandskamp. Det var mer allvar i en herrmatch. Successivt har det förändrats. Nu är det lika mycket allvar och lika mycket känslor med damerna.

Lika mycket allvar, lika mycket känslor. År 2012 är det för Svenska fotbollförbundet självklart att kvinnor och flickor ska spela fotboll. Det har inte alltid varit så.

En dagslända. Så benämns damfotbollen i officiella protokoll från början av 1970-talet. Namnet säger lika mycket om de höga fotbollsherrarnas syn på kvinnors fotboll på den tiden som det berättar om den förhoppning de beslutande männen hyste: Låt oss hoppas att de här tokerierna dör ut och det snart!

Redan så tidigt som i början på förra seklet ordnades runtom i Sverige jippomatcher, ofta för välgörande ändamål. Det var roligt att se tjejerna göra luftpastejer och visa underbyxorna när de ramlade omkull i sina kjolar och de blev omskrivna i medierna med rubriker som "tjocka tanter och smärta flickor". Men när kvinnorna ville organisera sig och spela fotboll på riktigt – då var motståndet massivt.

Fotboll är en olämplig sport för kvinnor. Orden som fyllde möteslokalen och fick 60-talet kvinnor som hade kommit dit att titta på varandra med lika delar ilska och uppgivenhet kom från Hugo Levin. Ordförande i Göteborgs fotbollförbund och medlem i Svenska fotbollförbundets styrelse.
Det är hösten 1917, i Sverige och i övriga Europa spred sig fotbollsspelandet allt snabbare och nya herrlag bildades överallt. Även många kvinnor var sugna på den nya sporten. Runtom i Europa hade kvinnorna också börjat organisera sig och kämpa för rösträtt – och rätten att idrotta.

Många män var emot kvinnors sportande, men moderna män som stödde dem fanns också. Få sporter stötte dock på så hårt motstånd som fotbollen – den tillhörde männen, punkt slut. Inte förrän 50 år senare, mot slutet av 1960-talet, då kvinnor alltmer yrkesarbetade och jämställdhetskampen brann lågande het, började svenska kvinnor kunna organisera sig på allvar. De ville få spelarlicens, de ville ha riktigt seriespel.

Men många var skeptiska. Var inte fotboll en för tuff sport för kvinnor? Och, dessutom, hur skulle det gå med planer, pengar, träningstid och andra resurser när kvinnorna började kräva sitt?

"Hur ska det gå med kalvarna?" och "Kan bysten ta skada av hårda skott i brösthöjd"?
Det var frågor som på allvar debatterades i medierna – och i förbundets egna utredningar. Lars-Åke Lagrell medger att han aldrig trodde att damfotbollen så snabbt skulle bli så stor.
– Jag var inte motståndare till den. Jag har hela tiden ansett att det är bra för fotbollen om det är en tvåkönsidrott. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så fort med utvecklingen av damfotbollen, det gjorde jag inte.

Lagrell minns också att många män av sin tid hade svårt för kvinnor på planen.
– Många var motståndare. Då får man inte glömma att jag var 35 år ungefär på den här tiden och de jag talar om, som ledde distrikten, de var 30 år äldre. Där fanns väldigt många som ansåg att fotboll var något för män, man talade om hur kvinnor kunde skada sig och liknande, säger Lagrell.

Men kvinnorna gick inte längre att hejda. Vid slutet av år 1970 hade 728 damspelare sökt licens. År 1980 hade "dagsländan" damfotboll 26.850 licensierade spelare. År 2009 fanns 77.661 damspelare över 15 år. Antalet flickspelare under 15 år var för några år sedan 85.000.

År 1984 vann Sveriges damer EM-guld i fotboll. År 2003 kom VM-silvret som gav damerna ett nytt lyft. I fjol kom så VM-bronset efter en tyngre period med generationsskifte och motgångar. Sverige är ett av världens främsta länder inom damfotbollen, med både topp och bredd.

Nu väntar till slutet av sommaren nästa utmaning för de blågula damerna: OS i London. Men den verkliga utmaningen, i Sverige och världen, är att se till att det blir en självklarhet att kvinnor och män år 2012 och framåt får spela på samma villkor.

- Det är glädjande att se Uefas och Fifas arbete för att få fler kvinnor och flickor att spela, menar Lagrell.
- Ännu kommer kvinnorna inte i närheten när det gäller de stora pengar som herrfotbollen omsätter. Så är det ju i EM och VM också, herrlandslaget spelar om stora pengasummor, det gör inte damerna ännu, säger Lagrell men skyndar sig att tillägga:
- Fast, som jag sade, känslan är ändå densamma när de spelar. Och ju mer publik och uppmärksamhet damerna spelar till sig, desto mer pengar kommer in i sporten.

Fråga bara Pia Sundhage, som fick fyra vinterdäck när hon värvades till Öster från Jitex år 1982. En hel del har hänt sedan dess…
Även om utvecklingen inte alltid går så fort som önskvärt. Det är också Sundhage som så bra sammanfattar varför kvinnor och flickor har samma rätt till fotboll som män och pojkar: "De måste ju förstå att det är världens underbaraste sport och att vi älskar den lika mycket."

Kärlek, ja, kärlek. Som Milanobaserad korrespondent för Aftonbladet, med uppdraget att bevaka Zlatan på heltid, måste jag ju bara nämna honom också, när vi nu ser bakåt och blickar framåt. Det diskuteras ofta vad denne ständige Guldbollenvinnare, och – framför allt – vinnare med Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och nu Milan, har betytt och betyder för svensk fotboll. Hur många nya spelare har han lockat till fotbollen, hur många fans har han dragit till arenorna, hur mycket pengar har han genererat?

Omätbara, oskattbara värden. Men framför allt handlar det om kärlek och känslor. Zlatan lämnar ingen oberörd och till sist är det väl ändå det fotboll handlar om, vare sig man är spelare, ledare eller publik: en liten nisch i livet där man kan vara här och nu för en stund och bara känna och leva.