80-talet: Europas bästa klubblag

Detta var kontrasternas och paradoxernas decennium.
Vi hade ett klubblag som nådde unika internationella framgångar och som utmanade de största klubbarna i Europa. Vi hade ett landslag som gång på gång misslyckades att kvalificera sig till de stora mästerskapen.

Vi var engagerade deltagare när IFK Göteborg vann Uefa-cupen, två gånger, och gick till semifinal i Europacupen. Vi var passiva åskådare när VM och EM spelades i Spanien, Frankrike, Mexiko och Västtyskland.

IFK Göteborg slog ut Milan på San Siro 1987, och vann till slut UEFA-cupen för andra gången.

Låt oss ta det från början. 1980 var året då Lars-Åke Lagrell gjorde entré i Svenska Fotbollförbundets styrelse och då Lars "Laban" Arnesson efterträdde Georg "Åby" Ericson som förbundskapten. Det var inledningen på en period som kännetecknades av landslagets ständiga förluster i avgörande matcher och IFK Göteborgs exceptionella vinster i de europeiska cuperna.

"Laban" Arnesson ville satsa på en svensk modell enligt tysk förebild, med man mot man och libero i försvarsspelet. Samtidigt började en ung värmlänning vid namn Sven-Göran Eriksson, starkt influerad av engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson, att sätta
sin prägel på IFK Göteborg, med ett spel baserat på press och understöd och intränade löpvägar.
"Laban" tvingades så småningom tillämpa det spelsystem som "Svennis", Bob, Roy och Tord Grip förespråkade, men han gjorde det motvilligt, utan entusiasm. Flera spelare ansåg att han inte kunde instruera detta spelsätt.

IFK Göteborg vann Uefa-cupen 1982, efter att ha utklassat Hamburger SV med 3–0 på Volksparkstadion med mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson, som då var en av Europas bästa spelare, och Stig Fredriksson.
År 1987 vann Blåvitt Uefa-cupen igen, nu med Gunder Bengtsson som tränare, efter sammanlagt 2–1 mot Dundee United i finalen. Året innan var Göteborgskamraterna en straffspark från final i Europacupen. Ja, ni minns kanske dramatiken? De slog Barcelona med 3–0 på Ullevi, förlorade med samma siffror på Camp Nou och blev sedan utslagna efter straffsparkar.

Stefan Thylin

Är en av Sveriges mest erfarna fotbollsjournalister. Han började sin karriär på Arbetet och är känd från klassiska Tipsextra i SVT.

Svensk fotboll hade således ett av Europas bästa klubblag och ett landslag som inte fick vara med i VM och EM-slutspelen. Efter tårarnas afton i Prag den 16 oktober 1985 var det uppenbart att Sverige behövde en ny förbundskapten. Vi förlorade VM–kvalmatchen mot Tjeckoslovakien på eftermiddagen och ett par timmar senare satt "Laban" och hans spelare och lyssnade på referatet från Västtyskland–Portugal. Portugiserna vann med 1-0 och Sverige kunde därmed glömma VM i Mexiko. "Laban " gick upp på sitt rum och Robert Prytz grät öppet inför alla kameror.

"Laban" efterträddes av Olle Nordin, en överraskning för alla utom Svenska fotbollförbundets styrelse och Olle själv. Ungefär samtidigt utsågs Lars-Åke Lagrell till generalsekreterare, efter Robert Hernadi.
Olle var orutinerad i de här sammanhangen, men visade snabbt att han visste vad han ville: en perfektionist med höga krav på sig själv och sin omgivning. Han lyckades inte föra Sverige till EM i Västtyskland 1988, men det gick bättre i VM-kvalet. Sverige inledde med 0–0 mot England på Wembley, efter en enastående försvarsinsats
av Glenn Hysén, och avslutade med 2–0 borta mot Polen, då Johnny Ekström avgjorde med sin klassiska soloraid från mittlinjen.

VM i Italien blev ingen succé – 1–2, 1–2, 1–2 – men låt oss komma ihåg att Olle, i motsats till sin företrädare, lyckades leda Sverige till ett stort mästerskap.

På hemmaplan började 80-talet med att Öster vann allsvenskan två år i rad. År 1982 infördes slutspel och IFK Göteborg vann tre raka SM-guld. Därefter: Örgryte (1985), Malmö FF (86 och 88), Blåvitt igen (87) samt IFK Norrköping (89).

Ett viktigt datum under detta decennium: den 23 februari 1984. Då invigdes den första fullskaliga fotbollshallen i Jönköping, Lars-Åke Lagrells hemstad. Sverige besegrade USA med 4–0 i den historiska inomhuslandskampen och Sven "Dala" Dahlkvist gjorde 1-0-målet.

I maj samma år nådde svensk damfotboll en banbrytande framgång genom att bli Europamästare. Finalen mot England spelades hemma-borta och Pia Sundhage såg till att Sverige vann den första matchen med 1-0 på Ullevi. England vann med samma siffror på en leråker i Luton, men i straffläggningen var de svenska tjejerna bäst.
Vem slog in den avgörande straffen? Pia Sundhage förstås, pionjären och visionären, hon som blev USA:s First Lady när hon ledde amerikanskorna till OS-guld 2008.

Jitex och Öxabäck spelade dominerande roller i damfotbollens barndom och de två klubbarna tog hem tre SM-guld var på 80-talet. Decenniets övriga mästarlag: Sunnanå (1980 och 82), Hammarby (85) och Malmö FF (86).

40.000–50.000 kom till Ullevi för att se IFK Göteborgs matcher mot Europas storlag, men annars talade vi om publikkris. På 50-talet var det allsvenska publiksnittet 11.500 och därefter såg utvecklingen ut så här:
10.300 (60-talet), 7.700 (70-talet) och 5.500 (80-talet).

Ishockeyn hade en rakt motsatt trend och uppfattades som ett allvarligt hot mot fotbollens ställning i Sverige. I en tidningsintervju sade en bekymrad Lars-Åke Lagrell:
– Vi är tvungna att diskutera om vi ska frilägga allsvenskan från all övrig fotboll, köra benhårt med sammanhållna omgångar, luta oss mot fasta starttider…

Det blev inte så, inte alls, faktiskt. Men det blev bättre.
Efter ytterligare några år med vikande publiksiffror kom publiken så småningom tillbaka till de allsvenska arenorna.

Bästa minnet från 80-talet, bortsett från Torbjörn Nilssons uppvisningar: Glenn Hyséns makalösa brytningar i VM-kvalet mot England.
– Det var en lysande insats av en av Europas bästa försvarsspelare. Hysén var fantastisk, sade Englands förbundskapten Bobby Robson.