22 mars 2012

90-talet: Med en mindre stark ordförande kunde vi varit historia

Lagrell, Söderberg och Lagerbäck på presskonferens inför EM 2000.

Mina erfarenheter av denna "maktperson" har konstigt nog nästan bara varit positiva. Jag kan inte säga att vi alltid tyckt lika, men jag har alltid bemötts av respekt och ibland även stöd då Lars-Åke har kanske haft en annan åsikt än jag själv. En orsak till detta har naturligtvis varit att Lars-Åke större delen av sin fotbollskarriär har varit politiker och jag en kugge i tjänstemannakåren.

Varför har jag gillat LÅL under alla dessa år är att jag aldrig har upplevt att han har haft ett eget syfte med sina fotbollsuppdrag. Han har alltid sett till vad han tycker är fotbollens bästa. Jag har tyvärr alldeles för ofta, både i Sverige och internationellt, träffat på "maktpersoner" som har drivits av andra syften.

År 1977 träffade jag Lars-Åke för första gången i Zakopane i Polen, av alla ställen. Jag är nyanställd som en av RF:s idrottskonsulenter. Lars-Åke är, tror jag, bara t.f. idrottschef, inkallad från Smålands fotbollförbund. Detta verkar också vara en av LÅL:s egenskaper, att rycka in när något händer eller behöver städas upp. Jag kommer inte ihåg något speciellt från LÅL:s presentationer men mer från en person som då också arbetade för riksidrotten. Det var LÅL:s fru, som jag tror har haft stor betydelse i hans liv.

I början av 80-talet är jag, efter några år som en av SvFF:s fritidsinstruktörer och ledamot av Hälsingefotbollen, med om att LÅL och SvFF:s styrelse driver igenom "den svenska modellen". Grunden till detta var att "Laban" Arnesson som FK, ville ha en tydlig linje hur svensk landslagsfotboll skulle se ut. Jag var emot och blev dessutom mer eller mindre utkastad från en konferens som diskuterade detta. Dock inte av LÅL.
Bakgrunden var den tuffa kampen som då hade pågått sedan 1974 mellan å ena sidan Bob Houghton/Roy Hodgson kontra "Laban" och hans anhängare. Själv stod jag till 100 procent på Bob/Roy-sidan. Detta innebar att jag under några år var svartlistad som SvFF-instruktör.

Av detta tror jag att LÅL drog en slutsats som både var bra och mindre bra för svensk fotboll. Nämligen att ända fram till i dag har inte någon gång ett övergripande beslut tagits för att låsa sig till en speciell fotbollsmodell. Jag tror att en balanserad styrning hade varit bättre. Men, bland annat tack vare LÅL:s uppfattning, har istället en mer nyanserad modell växt fram grundad på fakta och kunskaper och har gett minst sagt hyfsade resultat för svensk fotboll sedan dess.

Under andra halvan av 80-talet återkommer jag som en av SvFF:s riksinstruktörer och då avgår LÅL som styrelseledamot och kliver in i SvFF som generalsekreterare. Jag är övertygad att det inte berodde på att jag återkom!
Efter några tunga år är SvFF:s ekonomi minst sagt dålig och då vänder sig SvFF till LÅL. Dags att rycka in igen. Här startar ett nytt fotbollsarbete under LÅL:s chefskap vilket bland annat innebär att han utser "Laban" Arnesson till f otbollschef. Ett utvecklingsarbete startar som med LÅL:s stöd och "Labans" ibland kontroversiella chefskap, leder till att både SvFF:s fotbollsverksamhet och ekonomi blir bättre. Bland annat tack vare att Olle Nordin och landslaget kvalificerar sig till VM 1990. Själv blir jag också invald som medlem i dåvarande instruktörskommittén. Här upplever jag vilket engagemang och energi LÅL lägger ned i sitt jobb. Kanske han gör sin största insats för svensk fotboll under dessa år genom att se till att fotbollsdelen får alltmer ökade resurser.

År 1989 på hösten förhandlar jag med LÅL om ett kontrakt som elitinstruktör och U-förbundskapten. Här kan jag säga att LÅL:s ursprung kom fram. Villkoren var inte mycket att diskutera även om LÅL:s attityd var mycket vänlig. I efterhand förstår jag att han var rätt person att få ordning på ekonomin.

År 1990 efterträder LÅL Lennart Johansson som ordförande och min relation fram till 1998 med LÅL blir mer indirekt. Men under alla dessa år är LÅL:s dörr alltid öppen och jag känner alltid hans support även om han och styrelsen ibland inte köpte allt vi ville göra.
En sak som Lennart och LÅL stödde till 100 procent var Tipselitprojektet. I mina ögon ganska säkert det bästa projekt som någonsin startats inom SvFF. Det var också viktigt ur ett annat sätt än fotbollsmässigt, nämligen att det band ihop förbundet med elitklubbarna. Jag vet inte om LÅL och Lennart såg den nyttan, men i och med att klubbfotbollen blev mer professionell blev Tipselit ett sätt att bygga samarbete som än idag är bra på elitnivå.

1998 var det dags för en ny process. Förbundet och LÅ ville ha Tommy Söderberg som ny förbundskapten efter Tommy Svensson. Tommy är tveksam men frågar om jag är intresserad att bli en i teamet.
Jag säger ganska direkt ja, men Tommy är tveksam. Här förekommer ett antal möten med främst LÅL, men också med Lars Christer Olsson som GS. Jag tror man kan säga att LÅL är den som övertygar Tommy att ta jobbet. Detta trots att många var emot Tommy som FK.

Detta visar också LÅL:s styrka och fingertoppskänsla. Dock sade han definitivt nej till ett delat ledarskap mellan mig och Tommy. Jag kan naturligtvis förstå att han var tveksam till en utvandrad norrlänning som FK, men han var inte sämre än att han ändrade sig hösten 2000, sedan Tommy hade drivit frågan som mer eller mindre ett krav. Jag tror fortfarande inte att LÅL tror på delat ledarskap, men om så är fallet visar det också på en styrka i hans ledarskap, att acceptera något som en av hans viktigaste medarbetare vill genomdriva. Självklart så bockar jag djupt för att han, tack vare Tommy, var klok och accepterade Tommys önskemål!

Åren med A-landslaget har nästan enbart varit positiva vad gäller vårt samarbete. LÅL har alltid stöttat oss i vårt arbete och de ibland kontroversiella beslut som vi har tagit. Det enda negativa jag kan säga är att LÅL ibland varit lite snabb att uttala sig om saker rörande A-landslaget som vi fick lägga lite extra arbete på att parera. Men det är samtidigt LÅL:s personlighet och styrka. Det skapar aktivitet, diskussion och inte minst sätts folk i arbete.

Vad vet jag, det kanske har varit ett medvetet arbetssätt lika mycket som en del av hans personlighet. Men frågar du mig så tror jag mycket mer på det senare.

En annan skön sida med LÅL är hans sociala kompetens och humor. Han har många sena kvällar suttit med oss i ledarstaben och berättat och lyssnat på gamla och nya fotbollshistorier. Jag tror många böcker skulle kunna skrivas från dessa kvällssittningar även om inte alla kanske är helt lämpliga att gå i tryck.

En liten anekdot som visar LÅL:s omsorg, support och hans humanistiska drag: Efter hans EM 2000 och VM-kvalstarten med seger borta mot Azerbajdzjan 1–0 och 1–1 hemma mot Turkiet, pågår en minst sagt ganska hätsk kampanj i medierna. Deras målsättning är att få Tommy och mig avsatta. Vi åker till Slovakien direkt efter Turkietmatchen för vår tredje kvalmatch.
Klara för VM 2002.Kritiken från medierna närmar sig stormstyrka och vänder sig också mot LÅL. Matchen slutar 0–0 – med lite tur. Efter en sen middag i Bratislava vill LÅL ha ett snack med Tommy och mig. Klockan är cirka 01:00 och alla är lite kluvna efter matchen och resultatet. LÅ intresserar sig för hur vi mår och hur vi känner oss. I mina ögon vill han stötta oss men samtidigt direkt känna oss på pulsen om vi verkligen vill och orkar fortsätta. Både Tommy och jag är helt säkra på vårt engagemang – och resten är historia. Vi vinner resterande kvalmatcher och kvalificerar oss till vårt andra raka slutspel.

Med en mindre stark ordförande hade vi kanske varit historia i ordets rätta bemärkelse!

Avslutningsvis, den 23 december 2011, jag har tömt min sista skrivbordslåda på SvFF:s kansli och lämnar Råsundaborgen för sista gången som anställd med kluvna känslor. Dock lämnar jag den utan att följa i LÅL:s fotspår. För första gången får han i mars 2012 följa mina fotspår – trots att hans naturligtvis är betydligt större än mina.