2 januari 2010

När knäna inte räcker till

18-åriga Therese Söderling har opererat båda sina knän, och fick gå med en ortos som stöd. Foto: Ulf Lodin.

Smärtan var hemsk. Så stark att hon aldrig känt något liknande. Ingen tilläts röra henne där hon låg och skrek på konstgräset.
Hårt lindad, och med kylpåsar, lyckades Therese ändå lura smärtan i högerknät. Två veckor senare var svullnaden nere och hon började träna igen.
- Jag fick diagnosen uttänjt ledband. Efter viloperioden kändes det okej, så jag spelade en hel säsong till.

Under Gothia cup förra året var olyckan framme igen. En grop i plan. En knuff från motståndaren. Therese fastnade med foten och låg och vred sig i plågor igen. Den här gången fick hon rätt diagnos, även för sitt högra knä.
- När jag kom hem till Stockholm drog läkaren i benen och konstaterade att främre korsbanden var av i bägge knäna.

Diagnosen för Thereses högra knä var värre. Nästan ett års spel med avslitet korsband hade lett till att menisken hade lossnat. Två separata operationer väntade med minst sex månaders rehab per knä. Första ingreppet gjordes i november i fjol, det andra i april i år.

- Det var tungt och jag var ledsen. Efter andra operationen var jag nära att ge upp, för jag visste hur mycket tid och jobb som låg framför mig. Värst var att jag inte kunde sköta mig själv. Kompisarna i skolan gjorde upp schema för mathämtning på lunchen när jag gick på kryckor. Varje gång jag skulle duscha första tiden efter operationerna fick jag linda in knät med gladpack, säger Therese.

Ett halvår efter den sista operationen och hundratals timmar i gymmet är de enda synliga tecknen två välläkta sneda snitt nedanför knäskålarna. På var sin sida av dem, ett par punkter efter titthålskirurgin. Tillsammans bildar de två nästan identiska streckgubbar i Thereses hud.
- Ärren spelar inte så stor roll. Jag är glad att jag känner mig bättre tränad än någonsin. Nu ska jag aldrig mer operera knäna. Mycket sitter nog i huvudet, att våga ta första smällen Men jag vet faktiskt inte om jag fortsätter med fotboll. Fast det har inte med skadorna att göra, säger Therese.

I år valde flera av kompisarna att sluta i division 3-laget Huddinge IF. För Therese står valet mellan att byta klubb eller att lägga skorna på hyllan.
- Jag tar studenten i sommar och siktar på att få ett jobb, så jag tror inte att jag spelar nästa år. Närmaste mål är vintersäsongen och utförsåkning, som är mitt andra stora idrottsintresse, säger Therese och fortsätter:
- Men skulle jag få en dotter som vill satsa på fotboll, kommer jag absolut att låta henne spela. Skada sig kan man göra överallt, även på Friskis och Svettis.

Lars-Inge Svensson. Foto: Ulf Lodin.Lars-Inge Svensson är chef för avdelningen idrottsförsäkringar på Folksam. Själv har han två döttrar, 13 och 15 år gamla, en av dom spelar fotboll i Järla IF.

Någon gång efter årsskiftet ska han förhoppningsvis få några svar hur man ska förebygga knäskador för unga tjejer. Sedan i våras följs mellan 3.000-4.000 flickor i åldrarna 13-17 under ett halvår i vad som går under namnet »Knäkontrollstudien«.
- Lite dåligt samvete har jag för att vi inte gjort detta tidigare. Identifieringen av denna riskgrupp var redan gjord. Och det finns ingen enskild kategori som sticker ut så markant som tonåriga tjejer med knäskador. Men nu har vi och Fotbollförbundet satsat drygt två miljoner vardera på studien, säger Lars-Inge Svensson.

I början av 90-talet undersökte Folksam 26.000 idrottsskador som inrapporterats under fem år. Resultatet gav många siffror, men färre slutsatser. Idag, nästan 20 år senare, ser statistiken ungefär likadan ut. Cirka 5.700 spelare per år, oavsett nivå, skadas när de spelar eller tränar fotboll. Av dessa får nästan 30 procent knäskador.

Risken att skada knäna är tre-fyra gånger större för en flicka i tonåren än en jämnårig pojke. Tre teser förs fram:

• Menstruationscykeln där hormonerna påverkar hållfastheten i knäna.
• Olika kroppsbyggnad, där bäckenets bredd påverkar belastningen på knäna annorlunda.
• Muskelmassan som skiljer mellan lårens fram- och baksida och därmed skapar obalans.

Vid sidan av de fysiska teorierna finns de sociala förklaringarna.
- Min erfarenhet är att killar som får chansen i ett äldre lag klipper med sitt tidigare gäng, medan flickor gärna fortsätter att spela med sina kompisar och därför dubblerar fotbollsspelandet. Dessutom vill de inte sticka ut och verka »duktigare« än sina jämnåriga medspelare, säger Lars-Inge Svensson.

För Folksam är kostnaden för alla fotbollsskador cirka 20-25 miljoner kronor per år. Samhällsekonomiskt är siffran omöjlig att uppskatta. Kostnaden för Henrik Larssons korsband och en skolflickas i Övertorneå ser olika ut.
- Jag har verkligen försökt att besvara den frågan, men det går inte. Varje fall är unikt. Men för många är det ju ett livslångt lidande att skadas. Tio procent av dessa, får bestående besvär, säger Lars-Inge Svensson.

Kanske är han yrkesskadad, rutinerad eller både och. I somras följde han U21-EM framför tv:n. När Robin Söder trampade snett en bit in i semifinalen var "försäkringsögat" sekundsnabbt med diagnosen.

- Jag såg direkt att det troligaste var att korsbandet var av. Förutom lång rehabtid och risk för livslånga problem, är knäskador dålig pr för fotbollen. Vi måste få bukt med dem av flera skäl. Jag har själv syndat i min roll som tränare. Släppt upp 13-åringar till F15-laget när jag egentligen, med den kunskap jag har borde sagt åt dem att vila. Men vad gör man när det fattas folk, ställer in matchen?

Markus Waldén är ortoped och en av forskarna i »Knäkontrollstudien«. Han liknar korsbandsskador vid en gåta när det gäller omfattning och tillfälle.
- Vi vet hur en korsbandsskada uppstår rent medicinskt. Däremot inte varför tjejer drabbas mer än killar, även om teorierna finns. Vi vet heller inte varför det inträffar, som i IFK Göteborgs fall, flera fall på kort tid, trots att det är en klubb med ett väldigt duktigt medicinskt team. Kanske beror det på att när det gäller knäskador så ligger vi 15 år efter i forskningen jämfört med fotledsskador, säger Markus Waldén.

Gåtan kommer fortfarande inte att vara löst när siffrorna sammanställts från studien. Men det kommer att finnas data att utgå ifrån. De flickor som följs i »Knäkontrollstudien« tränas förebyggande och matchas mot en kontrollgrupp som fortsätter att träna traditionellt.

Förhoppningsvis går det att se en gemensam nämnare som leder till svåra knäskador, men också att knäskadorna blir färre.
- Det finns en tidigare studie som visar att hälften av fotbollsspelande tonårstjejer som råkar ut för korsbandsskador lägger av. Kan vi få ner siffrorna kanske fler fortsätter att spela. Vi vet nämligen att risken för en 25-årig kvinna, som tidigare inte skadat knäna, inte är mycket högre än för en man i samma ålder, säger Markus Waldén.

Som forskare vill han inte spekulera innan fakta föreligger. Men redan idag finns indikationer på vad som kan göras för att antalet söndertrasade tonårsknän ska bli färre.

- Mycket handlar om att fotbollsledare bör lära sig mer om ämnet. Men det är klart att det är en resursfråga. I många klubbar tränas lagen av föräldrar utan någon högre fotbollsutbildning, säger Markus Waldén och fortsätter:
- En av de viktigaste riskfaktorerna för att drabbas av en ny knäskada är att man tidigare råkat ut för en sådan. Därför är det viktigt att även mindre skador tas om hand på ett bra sätt, så att spelaren är fullt återställd vid återgång till fotboll. Annars riskerar man att en ny, och kanske allvarligare skada, inträffar.

Den samlade statistiken över alla som skadar sig inom fotbollen finns inte. De enda siffror som i dag finns att tillgå som ger en någorlunda överblick är de som rapporteras till Folksam. Men spelarförsäkringen som byggts in i licensen gäller från 15 år och uppåt. Hur många skador som inte rapporteras vet ingen.

- Det är väl känt i den vetenskapliga litteraturen att det finns skador som aldrig anmäls via sådana försäkringar. Sannolikt är mörkertalet mindre vad gäller svåra skador, som till exempel korsbandsskador, men den exakta omfattningen finns det inga siffror på. Med all säkerhet är bortfallet däremot stort för exempelvis sidoledbandsskador i knäleden, som ofta läker utan funktionsnedsättning, säger Markus Waldén.

Artikeln är tidigare publicerad i Magasinet Fotboll #4-2009