Bullaren och Burundi – intressanta fotbollsmöten veckan som gått!

Dialogen utspelades i onsdags när jag såg en ungdomsmatch mellan Tanum/Hamburgsund/Bullaren och IK Oddevolds P -99. Lillgrabben hade födelsedag och den firades med en 2-1 seger och en fotbollskorv i kiosken. Ja, nu tycker ni väl att familjen Nilsson är mer är lovligt fotbollsnördiga, men vi har firat Filip på riktigt också!

Sparvallen i Tanumshede, något år gammal, har en toppmodern konstgräsplan och dessutom naturgräsplanen alldeles bredvid med fina möjligheter för friidrott med bl a nya löparbanor. Ett utmärkt exempel på en satsning som gynnar flera idrotter och med skolan som närmaste granne blir nyttjandet optimalt, både dag och kvällstid.
Grattis alla kloka och framsynta beslutsfattare som gjort detta möjligt.

Domaren då? Jo, han är ett exempel på en ung idrottsledare som engagerar sig på sin fritid till nytta för många. Jag fastnade för hans energi, vilja att förklara för spelarna och hans oerhörda ambition att vara så nära som möjligt för att det skulle bli så rätt som möjligt.
Jag nöjde mig inte med att veta att han är "Bulling", för så heter det ju i Bohuslän om man är från Bullarebygden. Jag pratade med honom efter matchen och han berättade att han är 20 år och heter Emil Kjellkvist och kommer, mycket riktigt, från Bullarebygden!
Emil bidrog till att göra Filips födelsedag och min fotbollsupplevelse lite bättre genom att visa vilja och engagemang och dessutom en ärlig och uppriktig ambition att fostra de unga, heta, tonåringarna. Bra jobbat, Emil!

Nästa dag bar det av till Växjö och tre viktiga poäng i jakten på den åtråvärda VM-biljetten till Kanada nästa år. Full pott och inget insläppt mål, men nu gäller det att ladda om och ta sig an den svåraste uppgiften hittills nämligen Skottland borta.
I juni är det dags och låt oss hoppas att nollan fortsatt är intakt efter denna match. Då har vi skapat ett ypperligt läge inför avslutningen av kvalet.
Bra jobbat, Pia och dina spelare och ledare!

I samband med matchen i Växjö hade vi besök från Burundi. Tre herrar dök upp i vårkylan med endast lätta sommarkavajer och tunna skjortor. Vi fick chansen att berätta om Sverige och svensk fotboll och när man träffar företrädare för ett av världens fattigaste länder får man onekligen perspektiv på våra egna problem!
Min kollega heter Reverien Ndikuriyo och är relativt nyvald. Matchen i Växjö var den första internationella match han sett utanför Burundis gränser. Han var mäkta imponerad över det svenska spelet och gladdes åt passningsspelet.

När vi förde dialog om fotbollens utmaningar i hans hemland blev vi varse vilka problem som finns hos dem. Huvudstaden Bujumbura har en riktig fotbollsanläggning och där spelas alla matcher, både landslag och klubblag. De har på en befolkning på 10 miljoner invånare endast 10 000 registrerade spelare, men naturligtvis många fler som spelar, främst på gatan under primitiva former. De lider brist på precis allt, men de har en vilja att vilja utvecklas. De är helt övertygade om att i ett land som varit krigsskådeplats och där det funnits svåra klanstrider så är fotbollen förenande och det finns inget i Burundi som förenar som deras landslag. Närmast väntar matcher i kvalet till afrikanska mästerskapet och i det första dubbelmötet väntar Botswana.

Efter att ha tillbringat några timmar med våra fotbollsvänner från Burundi så kan vi konstatera att vi lever i en mycket säker och trygg del av världen och att deras utmaningar är av ett helt annat slag än våra...
Några fotbollar och ytterligare någon fotbollsplan för att slippa gatan som spelplats, vore inte så dumt, avslutar Reverien, innan vi åker till matchen på Myresjöhus Arena i Växjö. En arena vars motstycke inte finns i Burundi...

Karl-Erik