VM i Brasilien 1950

Efter OS-guldet i London 1948 hade Europa på allvar fått upp ögonen för svenska fotbollspelare, och spelare som "Gre-No-Li", "Garvis" Carlsson och Bertil Nordahl blev proffs på kontinenten. SvFF höll stenhårt fast vid amatörismen, och bannlyste proffsen från spel i landslaget. Förhoppningarna inför VM i Brasilien var därför ganska blygsamma, att ett decimerat svenskt lag skulle kunna hävda sig mot proffs från världens största fotbollsländer trodde inte många.
Stående från vänster: Stig Sundqvist, Hasse Jeppsson, Karl Palmér, Knut Nordahl, Lennart "Nacka" Skoglund, Stellan Nilsson. Knästående från vänster: Sune Andersson, Lennart Samuelsson, Kalle Svensson, Erik Nilsson, Ingvar Gärd.
Spelprogram VM 1950/Match Schedule
25 jun Italien Sao Paulo 3-2
29 jun Paraguay Curitiba 2-2
9 jul Brasilien Rio de Janeiro 1-7
13 jul Uruguay Sao Paulo 2-3
16 jul Spanien Sao Paulo 3-1 

Förbundskapten/Coach: Rudolf "Putte" Kock

När Sverige kvalade in till VM genom att slå Finland och Irland, så fanns tre spelare kvar från OS-guldlaget: Erik Nilsson (som spelade även i VM 1938), Knut Nordahl och Sune Andersson.
Siste man in i VM-truppen var en yngling som kallats in som reserv i Presslaget, och som sedan varit bäst på planen i matchen mellan Pressens lag och Landslaget en knapp månad före VM. Namnet: Lennart "Nacka" Skoglund.

Sveriges VM-matcher

Italien-Sverige 2-3 (1-2)
25 juni 1950
Estadio Pacaembù, Sao Paulo
1-0 (7') Carapellese, 1-1 (25') Jeppson, 1-2 (34') Andersson, 1-3 (69') Jeppson, 2-3 (75) Muccinelli.
Sverige flög till VM, en äventyrlig resa med tidens mått. Italien tog båten då flygolyckan som utplånat mästarlaget Torino var i färskt minne. Båtresan tog drygt två veckor, och i efterhand spekulerades det i vilken betydelse för förberedelserna detta haft.
Italien hade publikstödet med sig i Sao Paolo och tog ledningen tidigt. Italien kom enkelt runt på kanterna, och pricksköt inlägg som de svenska backarna hade svårt med. Men svenskarna täppte till försvaret, och efter kvitteringsmålet tappade italienarna rytmen helt. I andra halvlek pressade Italien mot ett defensivt Sverige som i målet hade en magnifik Kalle Svensson, som gjorde sitt livs match.
Sverige lurades på en "100%-ig straff" då Hasse Jeppson var ensam med bollen framför öppet mål, men rugbytacklades av den överspelade målvakten Sentimenti (allt enligt Fotbollboken 1951). Å andra sidan föregicks 3-1 målet av en tydlig offside på Stig Sundqvist...
I sista matchminuten hade Italien ett kanonskott i ribban, men Sverige höll tiden ut. Kalle Svensson hyllades som matchhjälte och fick hemmavid smeknamnet "Rio-Kalle" - att matchen spelats i Sao Paulo togs ingen riktig notis om.
Sverige: Svensson - Samuelsson, E Nilsson - Andersson, Nordahl, Gärd - Sundqvist, Palmér, Jeppson, Skoglund, S Nilsson.
Publik: 36.502
Domare: Jean Lutz, Schweiz

Sverige-Paraguay 2-2 (2-1)
29 juni 1950
Estadio Durival de Brito, Curitiba
1-0 (17') Sundqvist, 2-0 (25') Palmér, 2-1, (34') López-Fretes, 2-2 (74') López.
Sverige öppnade med stort självförtroende efter segern mot Italien, och fick utdelning med två snabba mål. Men Paraguay visade sig vara ett riktigt bra lag, som behärskade det fysiska spelet minst lika bra som Sverige.
"Nacka" Skoglund som varit bäste svenske utespelare mot Italien togs stenhårt, och stämplades i 28:e minuten. Något byte var inte tillåtet, och "Nacka" fick gå på halvfart resten av matchen.
Sista 20 minuterna var spel mot det svenska målet, och det var helt klart Sverige som fick vara nöjda med oavgjort.
Bara gruppsegrarna gick vidare, och resultatet innebar att Paraguay hade ödet i egna händer inför matchen Italien-Paraguay. Vinst där hade betytt omspel mellan Sverige-Paraguay, men italienarna "gjorde sin plikt" och vann med 2-0. Sverige var i finalomgången!
Sverige: Svensson - Samuelsson, E Nilsson - Andersson, Nordahl, Gärd - Jönsson, Palmér, Jeppson, Skoglund, Sundqvist.
Publik: 7.903
Domare: George Mitchell, Skottland

Brasilien-Sverige 7-1 (3-0)
Finalgruppspel
9 juli 1950
Estadio Maracanã, Rio de Janeiro
1-0 Ademir (17'), 2-0 Ademir (37'), 3-0 Chico (39'), 4-0 Ademir (51') 5-0 Ademir (57'), 5-1 Sune Andersson (straff, 66'), 6-1 Maneca (85'), 7-1 Chico (87').
Det svenska laget hade beställt biljetter hem i början av juli, då man räknat med att vara utslagna efter gruppspelet. Nu väntade favoriterna och hemmalaget Brasilien, en uppgift de flesta ansåg hopplös - och det blev precis så illa. Inför den största och sannolikt mest högljudda publik ett svenskt lag någonsin spelat, så krossade Brasilien det svenska laget. Matchen kallades "rena avrättningen" i pressen, och ett klassiskt radioreferat hem till Sverige bestod till största delen av suckar, stön och "oj, oj, oj, oj".
VM-skyttekungen Ademir Marques de Menezes gjorde fyra mål, Chico två. Sune "Mona-Lisa" Andersson tröstmålade för Sverige på straff, något den segerrusiga publiken knappt noterade. Rudolf Eklöw i Fotbollboken 1951:
"När de bortåt 160.000 åskådarna tog fram sina näsdukar och vinkade adjö till våra kämpar vid ställningen 5-1, hade man helst velat fälla en tår. Man fick nöja sig med att fröjdas åt det brasilianska fyrverkeriet. Det blev en lektion, en utklassning, som väl svenska landslagsspelare aldrig ska behöva vara med om en gång till".
Sverige: Svensson - Samuelsson, E Nilsson - Andersson, Nordahl, Gärd - Sundqvist, Palmér, Jeppson, Skoglund, S Nilsson.
Publik: 138.886
Domare: Arthur Ellis, England

Sverige-Uruguay 2-3 (2-1)
Finalgruppspel
13 juli 1950
Estadio Pacaembú, Sao Paulo
1-0 (4') Palmér, 1-1 (39') Ghiggia, 2-1 (40') Sudqvist, 2-2 (77') Miguez, 2-3 (84) Miguez.
Efter överkörningen mot Brasilien verkade det tveksamt om laget skulle orka resa sig. Flera spelare var slitna och halvskadade, och flertalet led av hemlängtan. Men moralen visade sig stark, och Sverige var nära sensation mot världsmakten Uruguay. Men ledning med en kvart kvar att spela förbyttes i nederlag 3-2, ett resultat som dock var helt rättvist sett till matchen som helhet.
Bara knappt 8.000 åskådare såg matchen, då de flesta valde att följa matchen Brasilien-Spanien via radio.
Uruguay kom sedan i VM:s sista match att slå Brasilien med 2-1 och blev världsmästare inför över 200.000 otröstliga åskådare i Rio.
Sverige: Svensson - Samuelsson, E Nilsson - Andersson, Johansson, Gärd - Jönsson, Mellberg, Jeppson, Palmér, Sundqvist.
Publik: 7.987
Domare: Giovanni Galeati, Italien

Sverige-Spanien 3-1 (2-0)
Finalgruppspel
16 juli 1950
Estadio Pacaembú, Sao Paulo
1-0 (15') Sundqvist, 2-0 (34') Mellberg, 3-0 (79') Palmér, 3-1 (82') Zarra.
För svensk del väntade match om bronset mot Spanien. Lagledaren Putte Kock och tränaren George Raynor släppte fram friska och hungriga "bänknötare" i sista matchen, vilket visade sig vara ett lyckat drag.
Ledningsmålet klippte Sig Sundqvist (alias "Älgen från Vittjärv") in på en målvaktsretur efter skott från "Hemliga" (Egon) Jönssson. 2-0 tryckte Bror Mellberg in efter inlägg av samme Jönsson.
I andra halvlek stängde det svenska försvaret matchen helt, och spanjorerna gick gång på gång i offside-fällor av "Malmö-modell". Kalle Palmér gjorde 3-0 innan spanske centern Zarra tröstmålade. Sverige vann övertygande med 3-1, och VM-bronset innebar också att Sverige kunde titulera sig "Europas bästa lag" då något EM ännu inte fanns.
Sverige: Svensson - Samuelsson, E Nilsson - Andersson, Johansson, Gärd - Jönsson, Mellberg, Rydell, Palmér, Sundqvist.
Publik: 51.500
Domare: Karel van der Meer, Nederländerna