Per-Göran 'P-G' Eliasson

Bor: Stadsdelen Ersboda, Umeå

Min fotbollskarriär: Min moderklubb är Sandåkerns SK, där jag spelade som högst i division två. Jag slutade aktivt som 28-åring. Startade tränarbanan i nystartade Umeå FC 1988. Jag fick där ansvaret för det juniorallsvenska laget, vilka spelade i en serie med de allsvenska lagen som enda norrlandsklubb. Därefter väntade den numera insomnade klubben Gimonäs CK (93 -96), som gick från div 3 till div 1 på 4 år.
Jag tog steget in på damsidan 1997, då Umeå IK ville ha mig som huvudtränare. Var med och starta satsningen på professionellare träning, som sedan blivit ett signum för klubbens framgångar.
Ett speciellt minne från den tiden är Malin Moströms inträde i A-landslaget. Efter enträgna påtryckningar från min sida både på förbund och henne själv blev det till slut debut, och resten är numera historia.
Hoppade av arbetet i Umeå IK våren 1999 av familjeskäl. Sedan följde ett par år fyllt med satsning på arbete och familj. 2004 klev jag på jobbet som assisterande tränare i kvartersklubben Ersboda SK, herr, som numera spelar i div 2.

Roligaste fotbollsminne: Mitt största spelarminne är det nog vinsten över AIK i cupen 1977, som ledare har jag svårt att värdera. Jag har haft förmånen att vara med om en oerhört trevlig resa genom åren, med både ungdomar, herrar och damer. En personlig höjdpunkt var att på plats få se VM-semifinalen mellan Italien och Brasilien 1982 på plats. Med spelare som Zico och Sokrates, och… Paolo Rossi

Viktigaste fotbollsfrågan just nu: Bättre träningsmöjligheter året om för att få träna fotboll med boll och mindre isolerad fys. Det gäller i synnerhet för de yngre spelarna. Dessutom måste vi utbilda ännu bättre tränare för framtiden, som långsiktigt kan förändra träningskulturen och sättet att spela fotboll i Sverige

Övrigt: Det känns väldigt hedrande och spännande att få detta uppdrag som riksinstruktör. Jag ser väldigt positivt på uppdraget, och tycker det är priviligerat att få jobba i en organisation som satsar på framtiden. Förutsättningarna för svensk fotboll ser givetvis annorlunda ut beroende på var i landet vi befinner oss. Det som förenar oss är arbetet med att få fram nästa generation spelare och tränare, som samtidigt ska höja kvalitén på både klubblag och landslag.

I mina två distrikt i norr, så behöver vi jobba hårt för att bidra till detta. Vi behöver utveckla vår ungdomsfotboll och seniorfotboll för att vi på allvar ska närma oss de södra delarna av landet. Kan vårt grannland i väster sprida elitfotbollen i hela landet, ska även vi kunna detta. Jag hoppas att jag kan bidra med tankar och starta processer som på sikt förändrar och utvecklar sättet vi bedriver fotbollen här uppe. Om Väster/Norrbotten ska få fler elitlag och talanger måste vi sätta oss ner och titta på detta.

För närvarande är de enda två elitlagen Sunnanå SK och Umeå IK på damsidan. Dessa måste stöttas, så de fortsätter att fungera som motorer i våra distrikt. Det är oerhört viktigt för de unga spelarna att ha förebilder på nära håll för att locka fler och fler talanger in i fotbollen.

Vi har liksom övriga landet stort behov av nya ledare på tränarsidan. Där kommer den förnyade tränarutbildningen in i bilden, men vi måste också finna nya vägar för att stötta och vårda dem. Fler lokala utbildningsinsatser, mentorskap och samarbete tränare emellan kan vara viktiga pusselbitar i detta. Samtalet mellan tränare om konsten att spela och bedriva fotboll måste upp på agendan igen.

Jag känner en stor tillfredställelse med den nya tränarutbildningen. Den ger med sitt upplägg med flera kurstillfällen bättre förutsättningar till utveckling hos kursdeltagarna. Den genomsyras också av en större pedagogisk tanke än sin föregångare. Kurserna är dessutom betydligt lättare att förbättra och förändra över tid, vilket medför en större dynamik. Fotbollskurser ska hela tiden vara på väg, precis som spelet.