17 september 2015

Alis långa resa

Molnen hopar sig över Stockholm. Julisolen värmer under korta perioder när molntäcket spricker upp. Ali monterar kameran på Stadshagens IP:s träläktare. Djurgårdens P19-lag har nyss kommit hem från Gothia Cup i Göteborg och nu väntar några veckors ledighet. Men inte för Ali. Efter en kortare uppvärmning och lite jonglerande läggs bollen tillrätta utanför straffområdet. Det står frisparkar på dagens schema.

– Jag brukar gå hit och träna själv när vi har uppehåll. Jag filmar för att se vad jag kan förbättra. Allt från teknik till tillslag. Om man vill nå sina mål måste man arbeta hårt.

Han kom ensam som 14-åring från Afghanistan 2011. Sedan dess har han slagit sig in i Djurgårdens P18-lag. En bedrift som blir ännu mer imponerande då Ali aldrig hade spelat organiserad fotboll innan han kom till Sverige.

Alis resa till SverigeMen vägen dit har inte varit lätt. Den 1 juni 1998 föddes Ali i krigets Afghanistan. Uppväxten i staden Ghazni, 15 mil sydväst om huvudstaden Kabul, kantades av ständiga flyttar. Hans pappa arbetade som tolk för de amerikanska trupperna och var därför en måltavla för talibanerna.

– Jag hade inte så mycket av en barndom. Jag kunde inte gå i skolan, för de var sönderbombade. Allt pluggande skedde hemma, vilket gjorde att jag inte fick några kompisar. När jag ser barn leka här i Sverige har jag svårt att sätta mig in i deras situation. Det är en stor förlust för mig, berättar Ali och fortsätter:

– När jag var elva år mördades min pappa av talibanerna. Jag stod som nästa man på tur då jag var äldst i syskonskaran. I Afghanistan ses man som vuxen redan då. Min mamma fruktade för mitt liv och tvingade mig att fly.

Motvilligt lämnade Ali sitt hemland och sin familj. Följande år vistades han hos bekanta i Pakistan. Sedan pappans tjänstgöring som tolk hade familjen god ekonomi. Det gav dem möjligheten att anlita människosmugglare för att ta Ali till Grekland, via Iran och Turkiet. En riskfylld väg som tar många flyktingars liv varje år. Efter tiden i Pakistan blev nästa stopp Irans huvudstad Teheran. Härifrån tog Ali sikte på den turkiska gränsen. Via en bilresa i ett bagageutrymme tillsammans med tio andra personer och en fjortontimmarsvandring genom bergen nådde han till slut gränsen.

– Vi tvättade oss och tog på rena kläder så att vi skulle tas för iranier på semester. Sedan fick vi fejkade pass. Där stod det att jag var tolv år, men också att jag var gift med en 35-årig kvinna och att vi hade två barn. Dessutom var min persiska dålig. När gränsvakterna kontrollerade passet skakade hela min kropp. Som tur var lyckades jag distrahera honom genom att prata engelska. Efter vi passerat gränsen så började folk kräkas av lättnad och nervositet.

I den turkiska staden Van kom lyckan och hoppet tillbaka till Ali.

– Här fick vi bo på värsta hotellet. Jag och några killar i samma ålder hade hur kul som helst. Vi brottades och hoppade i sängarna. Vi var unga killar som såg världen för första gången, säger Ali med ett leende på läpparna.

Men lyckan varade inte länge. I ett försök att nå Istanbul blev de flesta av Alis resekamrater tagna av de turkiska myndigheterna. Ali klarade sig och fortsatte mot den grekiska gränsen. Allt gick fort. Människosmugglarna ville varken ödsla tid eller pengar. Ännu en gräns närmade sig.

– Vi blev utsläppta i skogen en bit från den grekiska gränsen. Efter några timmars vandring kom vi fram till en sjö av lera. Vi var tvungna att ta oss över i en liten rostig båt. Leran var som kvicksand, om du trillade i var det kört. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men jag tänkte hela tiden att jag måste klara det, för min mammas skull, säger Ali och fortsätter:

– Väl över gränsen kom vi till en liten stad. Där väntade ett tåg som skulle ta oss vidare. Jag skojar inte, en minut innan tåget skulle komma in, parkerade en stor buss bredvid oss. Polis stod det längs sidan.

De kommande 18 dagarna satt Ali i ett grekiskt fängelse. Men helvetet hade bara börjat. Efter frigivningen tog sig Ali till Patras, Greklands handelsport till resten av Europa. Här samlas många flyktingar för att hoppa på lastbilar för vidare färd norrut. Ett väldigt riskabelt sätt att färdas på. Under ett halvår bodde Ali under ett cementrör i Patras hamn. Till sist lyckades han hoppa på en lastbil.

– Jag var i lastutrymmet i fyra dagar utan mat eller vatten. Jag bankade och skrek för mitt liv för att någon skulle höra mig. Jag tuppade av och plötsligt blev det helt ljust. Jag trodde att jag skulle dö där. Då såg jag en polisuniform och insåg att jag levde. Jag har aldrig varit så glad att se en polis i hela mitt liv.

Lastbilen hade tagit Ali ända till Venedig. Härifrån var det, enligt Ali, hur enkelt som helst att ta sig vidare genom Europa. På ett tåg mellan Köpenhamn och Stockholm kom Djingis Khan att få en avgörande roll i Alis resa och liv.

– Bredvid mig satt en man och läste en tjock bok. Det stod "Djingis Khan" på omslaget. Jag ryckte boken ur hans händer sa till honom att "den behöver du inte läsa, jag ska berätta om Djingis Khan för dig. Jag är hazar och vi är av mongolisk härkomst." Jag berättade min historia och en tjej i vagnen ville hjälpa mig. Hon ringde Socialtjänsten som väntade på mig vid Stockholm central.

Efter en tid flyttade Ali in hos en familj på Östermalm. Mamman i familjen, Gloria Sorruco, visade sig vara en stor djurgårdssupporter och kontaktade klubben.

– Att komma till ett nytt land där man inte känner någon eller ens pratar språket är väldigt tufft. Genom fotbollen fick jag vänner och ett sammanhang. Jag har lärt mig viktiga saker, allt från språket och passa tider till hur det svenska samhället fungerar, säger Ali och fortsätter:

– Socialen har hjälpt mig mycket men många saker har jag fått fixa på egen hand. När jag bara har behövt prata med någon, så har de inte funnits där för mig. Men fotbollen har hjälpt mig att tänka positiva tankar och hålla mig borta från skit som rökning och droger. Jag tror inte mitt liv hade sett ut som det gör i dag om jag inte hade börjat spela fotboll.

Ett stenkast från Stadshagens idrottsplats ligger Alis lägenhet. Här har socialtjänsten ordnat en etta. En Michael Jackson-plansch pryder väggen. På nattygsbordet ligger en bok om en känd spelare.

– Jag är inte färdig med den än. Jag läser lite åt gången och njuter. Zlatan är en stor inspirationskälla för mig. Jag kan identifiera mig med hans historia och hur det är att komma från tuffa förhållanden. Precis som Zlatan har jag känt mig som en pusselbit som inte passar in någonstans. Men han vill ge något tillbaka. Det vill jag också göra.

Foto: Pontus Orre, Magasinet FotbollUnder våren har Ali även inlett en karriär som assisterande tränare för DIF:s P03-lag.

– Det är det bästa som finns, att få ge barnen det stöd som jag inte fick. Ibland kan inte föräldrarna komma till matcherna och då är jag deras största fan, säger Ali.

– Jag vill inte låta någon gå genom samma sak som jag har gjort.