16 maj 2007

Magasinet 1/07: Den långa marschen

Hon stegar upp avståndet från målstolpen till den målområdeslinje som är bortsopad av planskötarna. Joggar baklänges från den osynliga förlängda mållinjen ut till straffområdets tänkta gräns.
Sedan ruschar hon med maxfart diagonalt genom det som borde vara ett straffområde. Tar paus när hon når den utraderade kortlinjen på andra sidan målburen. Några sekunder senare kommer nästa sprintövning.

Foto: Björn Larsson Rosvall
Dalen Norra heter grusplanen i västra Göteborg där Susanne Borg springer i mönster efter ett träningsprogram från Uefa.
När hon stannar upp för att låta pulsen sjunka, allt enligt det 23-sidiga instruktionsmaterialet, säger hon "Nää" och ler som svar på frågan om det här är kul.
Senvintervinden är bedövande.
Det är långt till Kina, sensommaren och VM. Men målet att komma dit finns hela tiden när Susanne Borg kämpar vidare i kölden, klädd i mössa, vantar och pulsklocka.
Det är ett av veckans fyra träningspass. En skock nakna träd står längs planens ena långsida och en påpälsad
äldre herre promenerar längs den andra. Han kisar någon sekund bort mot kvinnan som springer, säkerligen omedveten om att hon är en av världens bästa assisterande fotbollsdomare.
Hennes viktigaste uppgift under en match är praktiskt omöjlig att utföra 100-procentigt. Från sin plats vid sidlinjen skulle hon egentligen behöva titta åt två skilda håll på samma gång. Var befinner sig anfallsspelaren i förhållande till den bakersta försvararen i samma ögonblick som någon långt där borta på andra planhalvan sparkar iväg bollen?
Det är frågan.
Svaret är inte alltid självklart ens för den som ser händelsen i slow motion på video och kan frysa bilden.
Susanne måste fatta sitt beslut direkt i verkligheten.
- Man pendlar med blicken, men jag måste vara i linje med försvararen och titta mest där. Förhoppningsvis hör man när bollen slås, med det är inte alltid.
Vid ett träningsläger för tänkbara VM-domare på Kanarieöarna i januari testades de assisterande domarna på konstruerade offsidesituationer.
Domarkollegerna fick agera back respektive anfallare som sprang mot varandra. Precis när de hamnade jämsides skickade en instruktör iväg en långspark. Videokameran såg allt.
- Det var skitsvårt men jättenyttigt. De filmade mig tio gånger och sedan fick vi titta på det och bocka av hur många rätt och fel man hade. Det absolut vanligaste felet är att man drar upp flaggan när det inte är offside. Regeln säger att man inte ska ta upp flaggan om man är osäker, men ändå är det jättelätt att göra det för då kan det inte bli ett felaktigt mål i alla fall.

SUSANNE BORG Född: 1968. Bor: Göteborg. Familj: Sambo. Yrke: Undersköterska på Högsbo sjukhus. Domarkarriär: Började som 15-åring. Debuterade som linjedomare i Dam- allsvenskan 1986. Har sedan gjort 104 matcher som assisterande och 96 som huvuddomare i Damallsvenskan. VM 1999 i USA är höjdpunkten. Siktar nu på VM i Kina i höst. Foto: Björn Larsson Rosvall

Hon tror inte att spelarna märker när hon är osäker på om hon har fattat rätt beslut.
- Det är något man har lärt sig att inte visa. Jag har dömt i 23 år och ibland spelar jag lite teater där ute. Någon enstaka gång kan man absolut vinna på att erkänna ett fel, men det är klart att man inte kan göra det tre-fyra gånger per match.
Ett 80-tal VM-kandiderande domare ska bantas till 39 stycken, varav 24 ska vara assisterande domare. Mycket talar för att Susanne Borg blir en av dem.
- Att döma av lägret på Kanarieöarna så ligger jag och Jenny (Palmqvist, svensk huvuddomare) bra till. Vi klarade alla tester bra och fick mycket beröm.
Rutinen är viktig, och den har Susanne Borg. Hon har dömt sedan hon som 15-åring blev rundskjutsad av pappa till olika vallar och idrottsplatser. Hon var med i VM 1999 och har gjort flera andra internationella damturneringar. Hon har vinkat och blåst i damallsvenskan i mer än halva livet. Hon har också gjort sju matcher som assisterande domare i Superettan och ännu fler i herrarnas division 2. Hon har sprungit med flaggan nedanför Gais ståplatspublik på Gamla Ullevi och fått höra "kärring" när hennes beslut inte har uppskattats.
- Den matchen var inspirerande och kul. Gais publik är ju engagerad, minst sagt.
Hur skiljer sig atmosfären på planen mellan dam- och herrfotboll?
- Killarna är verbalt tuffare, säger Susanne Borg. Det är ett mycket råare klimat i herrfotbollen. Men samtidigt rinner det av killar mycket fortare. Efter matchen är de nästan alltid duktiga på att komma och tacka. Hos tjejer kan det hänga kvar till nästa gång man kommer och dömer.
Publicerad i Magasinet Fotboll nr 1-2007.

Magasinet foboll prisad för bästa journalistik
Mer om Magasinet Fotboll
Prenumerera