23 juni 2014

Fotbollen är för alla i Fagersta

I Fagersta Flyers får funktionshindrade spela fotboll på riktigt. Leif Westberg (ungdomsansvarig i Fagersta Södra IK) berättar om inspirationen och stödet som gjorde fotboll för alla möjligt i Fagersta.

Efter att ha fått i uppdrag av Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) att göra ett reportage om Fagersta Flyers styrdes bilen mot Onsjövallen i Fagersta. Solen sken och den ena gröna ängen efter den andra lös upp i solskenet på vägen till orten i norra Västmanland.
Efter att ha kört på några grusvägar och slutligen in igenom en skogsdunge visade sig tillslut Onsjövallen. Då vi ankom någon minut tidigt stod vi och väntade på Leif Westberg som kom körandes med en bil full av spelare som han hade hämtat innan den kommande träningen.

Bilen hann knappt stanna innan fyra spelare av Fagersta Flyers studsade ut och kom nyfiket fram till Peter Landström (projektledare på SvFF) och mig. Första personen sträckte fram handen och hälsade: "Karlsson, målvakt och kapten. Kommer vi med i Aftonbladet nu?" Spelare nummer två klappade händerna och skrattade högt när han hörde deras lagkapten nämna Aftonbladet.

Efter en inte alltför lång stund kom bil nummer två med Vicky (Victoria Dahlström, ledare) som också hon hade ett gäng spelare med sig. Det var första träningen utomhus och alla spelare gick fram till Vickan och kramade henne. Fagersta Flyers är alltså ett lag med spelare och personer som har något sorts handikapp och har funktionsnedsättningar. Personen som har tagit ansvaret och gjort det möjligt för detta lag att spela fotboll en gång i veckan är Leif Westberg. Han berättar här för oss hur allt startade, vilken glädje dessa personer sprider och att han vet exakt vad han skulle jobba med om han inte jobbar med det han gör idag.

Hej Leif, du är ungdoms- & utbildningsansvarig i Fagersta Södra IK men är även tränare för ett lag med personer som har funktionsnedsättningar. När startade detta projekt och hur kom ni in på att göra ett sådant här projekt?

Leif Westberg- Vi startade 2012 och det började med att vi 2009 eller 2010 gjorde en studieresa till Helsingborg och Köpenhamn med SISU och Västmanlands Fotbollsförbund. Vi hade ett stopp hos Eskilsminne IF (Helsingborg) där vi blev presenterade för föreningen, det är en väldigt stor förening. Ordföranden pratade om allting runt i kring föreningen men han brann mest för deras lag med funktionshindrade spelare. Han visade lite stillbilder från träningen och vi var två stycken från Fagersta Södra IK och jag slog till Gösta (andra personen från Fagersta Södra) som var med och sa: "Det där ska vi också ha!" Vi hade tränat ett ungdomslag innan ihop. Efter det gick vi en utbildning i Västerås och kollegan brände ut sig och mäktade inte med mer. Jag hade så mycket att stå i just då så det hände inget. Det hände det inte mycket på två år men sedan drog det igång 2012 då vi sökte om bidrag hos handikappsidrottsförbundet. Vi skrev att vi kunde ha ett samarbete och göra en anläggning som var anpassat för handikappade. Resultatet blev att vi fick pengarna för anläggningen (Leif visar med händerna den handikappanpassade anläggningen vi sitter på)
- Efter det ringer Stefan Andersson (Västmanlands handikappsförbund) och frågar när vi ska börja med detta. Jag svarade att jag inte har mäktat med att dra igång det men han svarade att han ville hjälpa till och hösten 2012 hade vi en prova-på-dag. Jag pratade med skolorna och vi annonserade ut information om detta och försökte förmedla genom alla dessa olika medel. Det kom sju stycken spelare och jag var skitglad. Romfartuna United var här och hjälpte till den dagen. Jag bokade in en ny dag inte alltför lång tid efter. Givetvis regnade det och var kallt men då kom det ändå fem stycken och jag gillade det. Säsongen var slut eftersom vi kom igång så sent och jag såg det som att jag hade vintern på mig att rekrytera. Jag drog igång vinterträning och började prata med skolor, omsorgsboende och gruppboenden, efter det kom fler och fler. Vicky som är med oss idag kom och frågade om inte hon kunde få vara med. Då var vi åtta till nio stycken på dessa träningar. Genom mitt jobb hittade jag en kille som heter Niklas (Niklas Wennsten, ledare idag ihop med Leif och Vicky) som var på ett gruppboende och han var intresserad av att hjälpa till. Han kom på nästa träning med sex stycken nya spelare från gruppboendet och de flesta är kvar idag. Då var vi ett fullt lag!

Ni har inte varit igång överdrivet länge, hur har reaktionerna och stödet varit än så länge? Jag tänker på reaktioner från allmänheten, spelarna som är med i laget och sponsorer?

- Det är bara positivt från spelarna. Jag har pratat med någon som är personal på gruppboende och spelarna är gladare, hälsosammare och mer positiva. Vi brukar leasa en buss på sommaren och jag brukar säga att jag skulle betala folk för att de ska få höra snacket i bussen, man skrattar otroligt mycket! Sponsorer har vi men framförallt har vi fått ett enormt positivt gensvar från kommunen som gillar detta. Allmänheten vågar jag knappt nämna, det går inte en dag som jag inte får en klapp på axeln för att jag gör detta. Vänsterpartiet, som är väldigt stort i Fagersta, delar ut ett Fagerstapris som jag fick i år så det är väl något positivt jag gör.

Var det självklart för dig att bli tränare för detta lag och vad har du för relation till just sådana här projekt?

- Det var lite av ett bananskal att jag kom in på detta men det var självklart att jag skulle vara tränare för detta lag.

Vad är den största utmaningen för er?

- Ja, svårt... Jag ser ingen utmaning så egentligen. Man kan ju kalla problem för utmaning men jag ser inte det. Detta kommer att rulla på och bli ännu större. Idag har vi bara spelare från Fagersta och vi har ju småorter runt omkring där det finns fler potentiella spelare.

Vad har ni för målsättning för detta?

- Det är bara så självklart för mig att jag inte har tänkt på målsättningar så i sig. Skiter det sig med jobbet vet jag vad jag ska göra, söka jobb inom omsorgen. Men om vi ska prata målsättning så kan vi rekrytera lite och bli lite större, vi ska dammsuga marknaden i närheten så att ingen inte vet att vi existerar.

Just i Västmanland har Romfartuna United varit med ett tag där de har ett lag för personer med funktionsnedsättningar, fann ni inspiration därifrån och vad tror du krävs för att fler föreningar ska ta detta steg?

- De har hjälpt oss jättemycket och varit en inspiration och visat oss hur man gör. Vi har tittat på dem och dem har varit här och visat upp sig. Det måste finnas någon inom föreningen som verkligen måste vilja göra detta. Jag vet inte om det måste bli ett större intresse från personer på rätt positioner, att de ska pusha lite till.

Vad är det roligaste med att träna ett sådant lag?

- Det är nog kontakten med de här människorna. Vad vi gör på plan är oviktigt, vi kan göra samma övningar på planen i fyra veckor och alla har fortfarande lika roligt. Fyller någon år fikar vi i 20 minuter och kortar av träningen.

Kan du hamna i situationer där det blir jobbigt på grund av deras funktionsnedsättning? Jag tänker till exempel lite på om det kan vara farligt för spelaren någon gång?

- Nej, jag har inte upplevt det än. Det enda jag kan tänka mig är om vi ska resa iväg… eller jag har upplevt det men det har inte med fotbollen och göra i sig. Det är en tjej som fått epilepsianfall två gånger men det är ju inte på grund av fotbollen. Om det blir övernattning på någon cup eller så behöver man mer kontroll och kanske mer personal.

Hur pass stort är detta runt om i Sverige? Åker ni på turneringar eller liknande?

- Vi har inte åkt på någon turnering än men vi ska spela poolspel i år och vi stannar nog där. Jag blev kontaktad av Dalarnas handikappförbund och han berättade om en turnering i Borlänge i juni men jag vet inte. Poolspelen är fyra stycken varav ett är på hemmaplan, ett i Enköping, ett i Västerås och et till som jag inte kommer ihåg, Sandviken eller Gävle. Det är omkring 90 föreningar runt om i Sverige och det är nog 15 lag med i vårt poolspel.

Vad tror du är nästa steg för er, Romfartuna United och andra lag med liknande projekt?

- Jag vet inte, jag är så ny i detta. Först vill jag smälta det här. Hittills har jag träffat några personer som har varit med längre i det ett par gånger och sedan blev jag med i Västmanlands Handikappsförbund och där har vi haft ett möte så jag är väldigt grön, haha. Något man skulle kunna göra är att ha ett utbyte på något sätt med föreningar runt i kring som sysslar med andra idrotter. Det finns nog saker att göra.

Hur ser laget ut idag, är det både tjejer och killar, unga som gamla?

- Den yngsta är 12 år och Åke är äldst, han är inte långt ifrån 60 år i alla fall. Det är blandat med både kön, handikapp och ålder. Vi är cirka 15 stycken men vi har varit uppe i 20 spelare.

Jag gjorde ett reportage med Gatans Lag FF (med säte i Göteborg) från Västerås tidigare som jobbar med socialt utanförskap, skulle det finnas möjligheter till samarbeten där?

- Ja, jag vet inte riktigt men det är inte uteslutet, absolut inte. Man skulle kunna göra något ihop som föreningar kanske. Vi jobbar hårt med intigration just nu och här i Fagersta har vi många flyktingbarn till exempel.

Vad skulle du säga är den största skillnaden att träna ett lag med funktionsnedsättningar och ett lag utan funktionsnedsättningar?

- Den största skillnaden är glädjen och tacksamheten från alla spelare, den är direkt från första gången. Har du ett vanligt lag bygger man först upp miljön med stämning och förtroende innan du får ett självspelande piano. Det behöver jag aldrig göra.

Kan man ställa krav på spelarna eller blir det ett annorlunda upplägg för dig som tränare?

- Nej, det går att ställa krav på dem. Det gör vi med alla spelare. Vi försöker föra in att de ska tänka på vad de äter innan träning och de anammar det, de kommer och berättar för oss vad de har ätit och så.

Vid vilka tillfällen/situationer känner du att du verkligen har lyckats med projektet?

- Hela tiden, haha! Så är det. Jag kan inte säga att det är någon speciell händelse. Ta bara han som är här nu (Leif pekar mot en liten kille som springer omkring i den lilla lekplatsen), Lukas, han är här för första gången. Han tar in alla dessa ytor och intryck som finns på anläggningen och jag hoppas bara att hans pappa har tålamodet att åka ner hit så att Lukas tillslut bestämmer sig för att vilja spela fotboll.

Tack så mycket för din tid och du ska få återgå till träningen nu men slutligen; vilka vinner fotbolls-VM i Brasilien?

- Det vore häftigt om Argentina vann, i alla fall att det går långt!

>> Mer om Idrottslyftet

Upplagt av: Patrik Dandanell